Andrea kan sova var som helst. När som helst på dygnet. På flyget, i bilen, på soffan, i Kristians säng, framför TVn. Han bara; "Jag tror jag blundar en stund", och efter ungefär en minut hör man snarkningar. Själv så behöver jag fullständig tystnad (andas tyst tack), mörker, säng, inte för varmt, inte för kallt, inga byxor som sitter åt i midjan, fötterna får inte vara kalla, ingen mage som kurrar osv osv. Och när jag väl lagt mig till rätta så tänker jag att nu MÅSTE jag verkligen sova innan barnen vaknar eller innan Andrea börjar snarka och så ligger jag och tänker så och till slut är det ingen idé längre och tänker att jag kan lika gärna vika den där tvätten eller plocka upp de där leksakerna istället för att ligga här och inte kunna sova.
Första dagen i nya dagisgruppen gick i alla fall bra. Men jag är så vansinnigt trött nu så mer om det imorgon. God natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar