Ma sta piovendo (men det regnar ju)!

I dimma och lätt duggregn tog Aurora och jag vår vanliga morgonpromenad efter att Andrea lämnat Kristian på dagis. Om det regnar aldrig så lite så stannar det alltid en eller två välmenta stadsbor och frågar om jag vill ha skjuts någonstans och ojar sig över att jag är utomhus med barnet. Här är nämligen samtliga övertygade om att blött hår orsakar huvudvärk (till och med läkarna säger det!!) och fukt är verkligen av ondo. Aurora ligger naturligtvis under regnskydd i vagnen men det hjälps inte – folk här tycker inte att det är ok att vara ute när det regnar eller är kallt, dvs under 15 grader.

Jag ryser

Åh vad arkitekturen här är oharmonisk.Visst finns det några rara ärtor här i form av älde bevarade hus, såna där små enkla vitrappade med små fönster, en liten liten dörr och fönsterluckor i trä. De verkar dock gå en säker husdöd till mötes för att istället ersättas av mer fräsiga hus med valv, shade-målning och aluminiumdörrar. Och hela härligheten ska gärna omgärdas av ett nytt snirkligt staket som liksom ska föreställa rustikt. Det senaste hus-modet här i Stan är just den här tonade/shadade målningen. Vissa kör lite diskret medan andra kör Full on! Det går inte riktigt att beskriva så jag visar några bilder nu. Håll i er!

Men smaken är ju bekant som baken så det är klart att många verkligen tycker att det blev piffigt med några nonchalant inmurade pizzeria-tegelstenar.

Behöver jag säga att hustomtar är big business?

Brrr, che freddo!

Nu har den riktiga kylan kommit även hit och lukten av brasved breder ut sig över stan och sätter sig i kläderna. Det är ju inte snöstorm som hemma men när kvicksilvret sjunker till 14 grader i sovrummet och den kalla fukten tränger sig in under både duntäcke och filt så känns ändå snö utomhus och behagliga 22 grader inomhus att föredra. Den vanligaste frågan, eller påstående snarare, jag får här är att jag borde ju inte frysa eftersom jag är viking (ja de kallar mig så och tycker att det är skojigt sagt) och van vid kyla och jag svarar samma sak varje gång att jag aldrig har frusit så mycket som jag har gjort här på Sardinien. Det är den här fuktiga kylan som inga kläder i världen rår på, det enda som hjälper är en rask promenad eller en kamin. Element som står på dygnet runt hör till ovanligheterna eftersom det är så dyrt med elektricitet och det är trots allt inte kallt mer än tre månader om året. Här är ofta en brasa i vardagsrummet den enda värmekällan.

Vi har dock lyxat till det med ett fristående element i sovrummen och elkamin i vardagsrummet. Vår elkamin är en mycket avancerad sak som Andrea vårdar ömt och kärleksfullt. Den ska dammsugas, servas, programmeras och matas med pellets. Det är som att ha ett tredje barn i huset (fast vi dammsuger och programmerar förstås inte Aurora och Kristian men det förstog ni säkert).

Förresten, Aurora sov tolv timmar inatt utan mat. Woho!

Sova hela natten

Lilla Aurora har en strålande aptit. Särskilt på nätterna. Det har kännts rätt okej att amma varannan/var tredje timme men nu räcker det. Varken Aurora eller jag orkar längre så för några dagar sedan bestämde jag att nu var det dags för Aurora att sova hela natten. Fast eftersom jag var så vansinningt trött efter dessa ständiga uppvaknanden har det blivit lite si och så med sova hela natten-kuren. På dan är det lätt att vara karsk, det är bara att daska i rumpan à la Anna Wahlgren och säga god natt-ramsan etc, men efter midnatt börjar jag förhandla med mig själv typ ”Okej du får mat nu men mellan ett och fem blir det inget”. Och lite senare ”Okejrå, en liten skvätt vid tre-snåret också”, eller det mer desperata ”Snälla, snälla sov nu. Du får en ny bil när du är 18. Eller vad som helst. Bara du sover NUUUU”. Eller så har jag gett upp efter 40 minuters daskande, ammat och voilà 1-0 till Aurora igen. Så där har jag hållt på i fem nätter nu så i natt fick Andrea rycka in. Han började passet och jag tog över vid halv fem imorse och klockan sex fick Aurora frukost efter elva timmars sömn. Hurra! Jag har försökt fråga Andrea om detaljer, hur mycket hon vaknade etc men får bara hummande till svar. Medan Aurora har kvittrat och jollrat hela morgonen har Andrea mest sett apatisk ut. Så jag gissar att det har varit en ganska lång natt.

En liten reflektion

Jag skulle tro att det bor tvillingflickor i det här huset. Men det är bara en gissning.

Barnmode

Det här är det tredje inlägget jag skriver idag och klockan är bara tolv men än så länge är ju bloggen hemlig och jag har inte så mycket annat som måste tas i tu med då K är på dagis och A snusar gott. Fast det händer så lite finns det ju så mycket att skriva om. Kläder till exempel. K hade på sig en blå- och grönrandig tröja och röda byxor häromdagen vilket kanske inte var jättematchande men det känns lite som det kvittar när man är tre bast. Fniss fniss kom det dock från svägerskan som tyckte att det såg helt galet ut, men det vetesjutton om det inte är bättre än att sätta på det intet ont anande barnet tröjor som det står märkliga saker på, till exempel "Screaming out loud" eller "I love hug big trees" eller Police fire station alarm". Alla exempel är hämtade från Ks garderob, presenter från någon välment zia eller cugina som inte har en susning om vad det betyder. Texterna ska gärna vara ackompagnerade av en blaffig seriefigur och fartränder och blixtar och sånt, och av blommor, hjärtan och paljetter på flick-dito.

Förra veckans happening

Precis på halvårsdagen sitter Aurora själv. Vilken A-bebis! Kristian gör Aurora sällis i hagen.

Dagens happening

Imorse låg det en krabba utanför ytterdörren. Den måste ha rymt från fiskhandlaren mittemot. Mmm, det händer verkligen mycket här.

Bello l'asilo!

Imorse sa Kristian på sin bästa italienska att det skulle bli kul att gå till dagis och att dagiset är bra "Bello asilo!". Jag undrar om det har att göra med att de får godis av fröknarna. Jojomensan. Det upptäckte jag förra veckan när han kom hem med en karamell i vardera ficka. De ger tydligen barnen godis när de varit extra duktiga, typ plockat upp en leksak eller så. Brrr. Så nu vill K ha socker-rus varje dag och ropar titt som tätt "Voglio caramella!" eller mer ödmjukt "Caramella PEL FAVÅÅÅLEEE!". Andrea har fått i uppgift att be dem sluta ge godis till K. Jag tror dagens entusiastiska utrop har med godiset att göra snarare än att de har börjat repetera årets jul-evangelie. Den 18 december ska vi se K göra premiär i rollen som fåraherde. Jag kommer att vara så stolt så stolt.