Hej då härliga heldagar hemma

Imorse bara "hmmmm, det var nåt jag skulle göra imorgon" *tänkatänkatänka*. Javisst ja, jag ska ju börja jobba ju.
Det ska bli ganska kul, ska jobba 50 procent till att börja med, men jag känner mig inte riktigt klar med allt vad mamma-Stockholm har att erbjuda. Inte alls faktiskt. Men som sagt - mjukstart nu.

Häng med Ida och lill-WIlliam igår på öppna förskolan Engelbrekt och heldag med Sandra-Lee och lill-Mika idag på öppna förskolan vid Fridhemsplan/Fleminggatan. Jag börjar bli något av en öppna förskolan-connoisseur; har avverkat fyra olika på ett par veckor.

Vi kan väl säga att Vasaparkens parklek/förskola håller en klart lägre standard än övriga superhärliga förskolor jag nu har varit på; Oscars på Narvavägen, Engelbrekt och Fridhemsplan.

Those were the days! Här är Sandra-Lee och jag 2008 med Vega och Kristian.

Svarslös

Idag när jag hämtade på dagis sa en av fröknarna att Kristian är inte bara förtjust i ketchup...
Jag bara: "Ehnehej?". *Har han börjat gilla potatis igen? Sylt? Bostongurka?*
Dagisfröken triumferande: "Han gillar handsprit också!"

Vad svarar man på den?

Jag får be fröknarna hålla Kristian och handspriten under uppsikt.

Min mage är skengravid

Det har snart gått ett år sen Aurora föddes men magen tror fortfarande att den är i sjunde månaden. Särskilt efter att jag ätit. Tittar längtansfullt på gravidbrallorna i garderoben med stort resår.
Okej erkänner; satte på mig dem igår kväll. Och okejrå, även i skrivande stund. Är det inte dags för magen att bli slank och mindre pösig snart? Det är så himla mycket skinn och total frånvaro av 6-.pack.

Vi kan väl konstatera att två barn inte gör underverk för varken kropp eller jobb. Men så har jag ju fått världens underbaraste barn också, så såna världsliga saker kvittar ju i sammanhanget.

Nehej, om man skulle gå och köpa en oat n' chocolate cookie på Seven kanske, för att pigga upp sig lite.

Här är jag i v.38 med Kristian. Känns som magen är lika stor nu.
Inte riktigt kanske, men nästan.

Öppna förskolan

Innan jag träffade Karin på lunch-date tog jag med Aurora för att spana in öppna förskolan i Vasaparken. Både Råris och jag tyckte att öppna förskolan på Narvavägen var härligare och fräschare men Hey! det är fantastiskt att det finns i alla fall. Jag ska ta med Andrea dit imorgon så han kan hänga där när jag börjar jobba (på fredag - har inte tid!), och kanske träffa några trevliga pappor. För det var nästan bara pappor där. Härligt med svensk jämställdhet!

Träffade förresten en italiano med två barn på bussen från söder i precis samma åldrar som Kristian och Aurora. Vi språkade lite på italienska och tänkte att jag borde fråga om han ville träffa Andrea för att hänga lite men plötsligt skulle han av så jag hann liksom aldrig, och så visste jag inte riktigt hur jag skulle formulera mig för att det inte skulle verka som om det var jag som ville ha hans nummer. Damn it! Där försvann han.

Andrea måste ju komma ut och skapa sig ett eget liv här i Stockholm men för närvarande är det jag som är vän-letare känns det som.

Matfällan

Andrea har kommit tillbaka från en vecka på Sardinien, vilket innebär matlagning overload igen. Som de flesta italienare tycker Andrea att det är så himla jobbigt att bara äta en rätt till lunch och en rätt till middag. EN måltid är liksom inte komplett utan först nåt kolhydratigt som pastarätt eller risotto, och därefter kött eller fisk och grönsaker. Till lunch och till middag som sagt. Själv föreslår jag ibland nån söndag att vi kan väl äta lite fil, mackor och avocado bara, men då ser Andrea förebrående på mig och plockar envist upp kastruller och stekpannor.

Enligt min egen teori så är de här måltiderna en av anledningarna till att de italienska kvinnorna aldrig kommer utanför hemmet. De har ju för guds skull inte tid att arbeta eftersom barnen och mannen äter lunch hemma. Varje dag. Det ska planeras, handlas i olika små butiker, lagas två rätter, dukas och diskas (man byter tallrik också mellan rätterna så det blir extra mycket disk), Och när de väl är klara med lunchbestyren så börjar man om igen med middagen.

Jag är så glad att jag inte är italienska.

Väder-bakslag

Näe, nu snöar det igen. Hade vi inte kommit överens om att det skulle vara vår nu. Fast det förstås, såna här väderbakslag får man ju räkna med ända till sista april. Samtidigt rapporterar Andrea 19 grader och sol på Sardinien. Han längtar säkert hit jättemycket.

F.ö. har vi varit uppe sen 05.30-snåret, mina finaste och jag. För att fördriva tiden lite tog jag några foton.

Klockan är åtta och vi relaxar lite

Det är extra svårt att ta foton utan blixt på två barn. "Hörrni älsklingar, kan ni sitta lite still nu!"

Sen fördrev Kristian tiden med att fixa lite i badrummet. När man fixar i badrummet så är det bäst attta av tröjan.

Här tar jag foto med ena handen. Det blev inte jättebra.

Vi busade.

Och sen gick vi ut. Galonisarna sitter som en schmäck!

Bilkörning och genus

Sandra-Lee och jag pratade bilar idag appropå att hon och Jonas blivit med en. Eller nä, bil-snack var det inte utan snarare bilkörningsprat. Vi konstaterade att det nästan alltid är våra karlar som rattar bilarna och att vi sätter oss i förarsätet. För att det liksom alltid har varit så. Sandra brukar ta en tur på sommarstället "för att hålla igång körandet" medan jag, sen några månader tillbaka, faktiskt har bestämt mig för att köra varannan gång när vi ska någonstans, Andrea och jag. Av tre skäl vill jag köra, förutom att hålla igång det;
1) När jag är i Italien har jag alltid ett enormt behov av att göra tvärtom mot vad som är genus-kutym.
2) Det låter kanske fånigt, men jag vill att barnen ska tycka att det är lika normalt att jag (mamman) kör som pappan Andrea.
3) Det är mer avkopplande att köra än att vara den som ska serva barnen. Det är alltid nappar som tappas, solskydd som ska fästas och mackor som ska levereras.

Nu senast när vi var i Italien så frågade en bekant till Andrea om han övningskörde med mig. Andrea bara; "Eh, no?". Inte för att jag körde illa utan för att i Italien är det näst intill en otänkbarhet att tjejen kör om ett par åker bil tillsammans, med två undantag; om killen övningskör med tjejen eller om killen har druckit. Så är det bara. Lite naivt kanske, men jag känner att nån måste ju börja få dem att reflektera över sånt här, och det har blivit lite av en grej nu att Sardinienfamiljen ska få lilla stan att börja reflektera över alla inrutade könsroller.

Perfekta människor

Svängde förbi Bonti idag för att höra vad det skulle kosta att fixa vagnen. Suffletten har gått sönder och därmed behöver hela chassit bytas. Eventuellt går det att reklamera om jag kommer tillbaka med kvittot så nu ströletar jag efter kvitton från 2008 utan större framgång.

Nåväl, det jag tänkte komma till var att ett av butiksbiträdena frågade om Aurora var fastspänd i vagnen. *Skit också, glömde det i klä-på-ytterkläderna och komma iväg till dagis-kaoset imorse*.

"Nej, jag vet att det ser ut som om åkpåsen håller på att hasa ner för den har format sig så och jag brukar alltid spänna fast henne. Fast åkpåsen kan inte halka ner för spännet gör att den sitter fast. Och HURSÅ? by the way?", tänkte jag.

Allt det där TÄNKTE jag alltså, men det enda jag fick fram var ett "Öh, eeeeeh, njaeeeee. *kontrollerar diffust under åkpåsen* Nej, det är hon inte". Varpå jag får en extremt lång utläggning som jag inte hade bett om, om att åkpåsen kan halka ner, och att det är livsfarligt om jag skulle åka med vagnen i rulltrappor osv, osv.
Herregud, jag är väl inte 12 år heller, och framförallt är jag inte dum i huvudet. Jo hon menade kanske väl, man kan ju alltid hävda att hon tänkte på barnets säkerhet i första hand, men det var liksom sättet hon sa det på - nedlåtande - som jag INTE KLARAR AV.

Hon fick mig  att tänka på såna där PERFEKTA MÄNNISKOR. Ni vet en sån där som ger brockolibuketter och skalade morotsstänger till sin treåring när denne är sugen på nåt. Råkosten förvaras naturligtvis i oanvänd plastpåse i handväskan som aldrig sett skymten av gamla kvitton eller äppelskrott. En sån där som har nappfodral och som aldrig snytit sig i hushållspapper. Och som tycker det är oansvarigt att köpa en begagnad bilbarnstol till sin nyfödde, *man vet ju aldrig om plasten har blivit gammal*.
Såna där människor som alltid är fräscha och svala en het sommardag, som aldrig trampar snett och som  aldrig har gammalt salladsblad mellan tänderna efter lunchen.

Är det bara jag som fattar misstanke över såna? Vad har de i garderoben egentligen? Jag blir liksom lite.. misstänksam och uttråkad på samma gång. För det är ju rätt tråkigt med perfekta människor. Snälla, håll med nu!
Men okej, ärligt; egentligen önskar jag att jag vore LITE mer perfektionist och mindre "oj hoppsan" och "äsch, det får duga".
Jag försöker, ni anar inte. Men hörrni, ni har väl också glömt att spänna fast ungen nån gång?
Tur att jag har två HELT PERFEKTA barn i alla fall, även om jag själv är låååångt ifrån både perfekt och perfektionist!

Status

Den har gått över nu, magsjukan from hell. Men nu måste jag sova, jag är så himla mör efter världens längsta natt och efter ensam hemma hela dagen med båda barnen.

Dålig - riktigt dålig - timing

Imorse åkte Andrea till Sardinien, han ska vara borta i fem dagar. Och naturligtvis blir både Kristian och jag magsjuka, med start IDAG.
Medan Kristian var på dagis (han gick dit utan symtom alltså) så började jag känna ett smått illamående vid 10-snåret men lyckades hålla kräket på stången tills jag skulle byta bajsblöja på Aurora nån timme senare. Då bara; kaskad. Aghhh, finns det något värre än att stå och hulka över en toalett med håret hängandes i testar av kräkskvätt. Okej, enough details, men ni fattar. Man blir ju hur ynklig som helst. Men det förstår ju inte en bebis som vill ha underhållning. Aurora har således fått leka med både min plånbok, mobil och datorsladd (under uppsikt förstås). Helst skulle jag bara vilja lägga mig i fosterställning med hink vid sängen och täcket över huvudet. Mamma hämtade Kristian som hade somnat på bussen hem från Stora Skuggan och fick bäras hem sovandes. Fyra kräks senare så är det Kristians tur. Utan förvarning SPLASH på vardagsrums- OCH sovrumsgolvet. In på toa för att ta av kläder och dusha av en gråtandes Kristian. Snabbar mig ut med Kristian invirad i handduk och ser Aurora krypandes i kräkset. Ville bara sätta mig ner och gråta just då men det kan man ju inte göra med två barn och kaos. Bara att spotta upp sig, ta av Auroras kläder och skura.
Nu har Kristian somnat i soffan och mamma är här (tack snälla mamma!).
Lär bli en kul natt. Andrea - dålig timing baby!

*googlar vinterkräksjuka och tycker vansinnigt synd om mig själv och Kristian*

Helvetesnätter

Laddar mentalt för ytterligare en helvetesnatt med en 10-månaders som, sen vet inte hur många veckor, håller på att tjorva vid läggdags och som vaknar en gång i timmen eller oftare. HELA NATTEN. Det är fanimej tortyr. Och dagarna är för korta för att vila bort.
Vet inte vad som hände med sovandet, det har ju gått så himla bra i flera månader sen vi metodade och nu bara; vaknar, ställer sig upp i spjälsängen, läggs ner, somnar om och så da capo en timme senare. Härom natten skedde dessutom en totalrokad av sängplatser då även Kristian vaknade. Jag drog nitlotten och hamnade i Kristians minisäng med skummadrass.

Lyckan är vänner och familj

Jag känner mig lite som ett socialt under nu sen jag kom tillbaka från Sardinien (allt är relativt, jag är ju tvåbarnsmor). Jag har sex månader av socialiserande och umgänge att ta igen och det gör jag med råge just nu. Jag bäddar in Aurora i vagnen och ibland Kristian på ståbrädan och så kryssar jag mellan fik och hemma-hos.

Idag var jag på lunch på Sturehof som gulliga Ingrid hade ordnat. Så himla härligt att få umgås med elva skarpa damer och dricka skumpa. Till maten! Ni förstår inte hur lyxigt det kändes efter mer eller mindre social torka och oglamouröst småstadsliv med kräks på axeln. Men jag tål inte alkohol längre efter tre års återhållsamhet. Slirar lite på talet efter ett glas och blir bakis av två.

Igår var också en bra dag, då var jag på öppna förskolan på Östermalm med Sigge. De hade fina soffor och två stora rum och en farbror som höll sångstund. Både Aurora och jag tyckte att det var vansinnigt trevligt där, det ska vi göra om nästa fredag.

Jag har inte alls tid att börja jobba, det märker jag det.

Ja det känns bra nu, vår i luften, Andrea lär sig svenska och Kristian känns lite lite mer harmonisk. Idag i alla fall. Värre är det med nätterna. Men orkar inte älta det nu.

Här är bild från Sturehof som Ingrid lagt upp på Facebook. Chambre separee såklart.

Nä nu blev jag stressad

Men hörrni, visste ni att numera ställer man sina små telningar i kö till Carlssons och Lill-Carlssons och Johanneshovs slottsskola och Montesoridagis redan MINUTRAR efter att de kommit till världen. Jo jag lovar! Var hemma hos Simon och Ida på middag och de vet allt och berättade att så är det.
Men jag menar, är det inte lite väl... eh.. ambitiöst? Och näst intill absurt. Den nyblivna pappan bara; "Åh jättefin och välskapt liten flicka, jätteskoj, men ro hit med personnumret nu så ska jag skicka iväg några anmälningar från iPhonen, så kan vi umgås sen". Eller: Nej, våran äldsta kom inte in för de andra duktigare föräldrarna anmälde sina knytt två minuter tidigare för sex år sen.

Jag vet ju inte alls vart vi kommer att bo när Kristian ska börja i skolan och är inte kommunala skolor ganska härliga med lite mixat klientel? Fast det förstås, jag kan tänka mig att lärarna är mer engagerade på privata och att det finns mer resurser. Men herregud, det är väl kört i alla fall, jag anmälde inte Kristian till de där skolorna förrän han var fem MÅNADER. Det tyckte jag var vansinnigt tidigt men oh vad fel jag hade tydligen. Och Aurora ska vi inte tala om, andrabarn som hon är så har jag inte anmält henne ÄN. Jeeez, hur ska det här sluta...

Köpte mig lite lycka

Det handlar inte om barnen, inte om Italien, inte om kulturskillnader och jag hade ju lovat att aldrig blogga om vad jag har shoppat, men idag gör jag ett litet undantag för jag har gått och längtat och liksom tänkt att mitt liv skulle bli så mycket mer perfekt med den perfekta parfymen, och nu har jag hittat den! 1400 spänn för 1 dl Blanche av Buyredo. Dyrt som tusan men då fick man också en himla fin påse att bära hem den i och en finfin ask som kan vara bra att ha.

Perfekt, nu kan jag hasa omkring ett tag till i mina Diesel-jeans från 1996 och mina Hunters gummistövlar från 2009 - och ändå känna mig lyckad.

Ps.
När ni känner en wiff av "rosépeppar, vita rosor, ett hjärta av violer och krispiga lakan i en sommarvind", så är det alltså bara undertecknad som går förbi.

Flick- vs pojkkläder

Vi får väl erkänna att det ÄR roligare att handla kläder till flickor än till pojkar. Det finns ju så oändligt mycket mer att välja på till flickor; klänningar och kjolar och alla färger är lika tillåtna. Kristian får i och för sig ibland ha på sig fina tights med rosa hjärtan och tröjor med blommor och så. I Italien var det väldigt vågat kan jag säga. Där är det strikt blått till pojkarna och rosa volang till flickorna, så nu tar jag igen tre års blått och grönt och frossar i fina klänningar till Aurora. Just nu är strumpbyxor den trånga sektorn, har bara ett par till Råris. *Skriver upp på handla-listan: vita strumpbyxor med stjärtvolang*

Det är ju som att klä en docka - en ny klänning varje dag.



På sin höjd kan man spexa till det med en skjorta i rosa till lillprinsen.



Så mycket ilsk och frustration i en så liten kropp

Efter dagis idag tog jag med barnen till Vasaparken. Tänkte att vi skulle ha lite skoj och att framförallt Kristian skulle tycka att det var kul. Men ingen var på humör. Kristian bröt ihop redan på vägen dit. Över vad har jag glömt bort. Nån småsak i alla fall. Och sen bröt han ihop ungefär var tredje minut och när inte han grät högljutt så skrek Aurora. Fan vad svettigt och ovärt det var. Och så hade vi "diskussioner" som inte ledde nån vart, typ:
Jag: Nu har vi gungat klart, nu är det ett annat barn som vill gunga.
K: Nej, gunga mera!
Jag (med röst som ska föreställa vänlig men bestäm): Nej, nu är vi klara här. Nu går vi till berget. Jaaa!
K: Nej.
Jag: Jooo, kom så går vi till berget!
K: Neeeej.
Lyfter ur Kristian som blir som en ål i hala galonisar, halkar på jävla isgata och får till sist ur ålen ur gungan och vid det här laget har Aurora börjat gråta. Båda gråter, drar vagnen (bakåt, för mycket is och gegga) med ena handen och bär Kristian med den andra. Får upp Kristian på ståbrädan och längtar hem och bort.

Det är så himla jobbigt med de här utbrotten, särskilt för honom själv. Och jag tycker bara att det blir värre och värre. Han blir så vansinnigt arg för allt och ingenting. Och så verkar det som om han samlar på sig frustation under dagen som bara exploderar så fort han lämnar dagis. Andrea och jag försöker handskas; vänligt men bestämt som sagt. Ett nej är ett nej, försöka avleda, visa att vissa beteenden inte är okej osv. Men ibland så orkar man bara inte. Ibland vill man skrika tillbaka och slänga igen en dörr. Thank god att vi är två i alla fall. När den enes tålamod tryter så kan den andra ta över. Ibland tittar vi på varandra uppgivet och så undrar vi; "vad gör vi för fel?" Och i nästa stund är han världens gosigaste och raraste. Moo-ho-dyyy!

Hur gör ensamma föräldrar egentligen? Nästa vecka får jag känna på hur det är igen, då ska jag vara själv med kidsen för Andrea måste åka till Sardinien och skriva på nåt papper. Fasar redan.

Barnen tar verkligen upp all tid och tankeverksamhet men det är inte så att jag går runt och pratar om Kristians trotsutbrott, Auroras nätter, om det är förvirrat med två språk och annat, med de kompisar jag har (kvar) som inte har barn. Även om det är just såna saker jag ständigt funderar på. Jag hinner liksom inte tänka på eller engagera mig i så mycket annat just nu. Om en sisådär tre till fyra år får jag göra en mega-recap över vad som har hänt utanför Sardinienfamiljens sfär men just nu har jag bara ork och lust att umgås med mina allra närmsta och andra som har barn, som Sandra-Lee t.ex. Hon kvalar in på båda kategorierna. Unnade mig en hel kväll hemma hos Sandra-Lee och hennes fina familj igår. Fasiken vad härligt att bara hänga lite, prata tankspritt, fnissa lite och äta hämtmat. Laddade ork-batterierna helt enkelt.

Andrea stog för middagen igår och mer italienskt än så här kan det knappast bli, kanske ni tänker, och får lite Lady och Lufsen-associationer. Men faktum är att en italiano aldrig skulle äta spaghetti tillsammans med köttbullar. Aldrig någonsin. Bilden ovan visar min tallrik. Andrea åt två rätter. Först "un primo"; pasta med tomatsås, och sen köttbullar med en bit bröd till. Med undantag för ragu (som innehåller mycket mindre kött än vår svenska köttfärssås) så äter man inte pasta med kött i Italien. Kött äts efter pastan, och då alltid med en bit bröd till. Det är otänkbart att äta kött utan bröd. Lika otänkbart som att ha ketchup på pasta. Det är näst intill dödsstraff på det. Ketchup på fisk, okej. Ketchup på köttbullar, okej. Men på pasta - Big no no!

Jag vet ingen nation som har så mycket regler kring mat som Italien. Allt ska vara på ett visst sätt, på samma sätt som man alltid har gjort i generationer. Och visst kan de stoltsera med världens godaste mat, fast ibland så bara; kom igen, släpp loss lite och pröva nåt nytt för bövelen". Go crazy och ät pasta med köttbullar!

Eh, vad är ett ackusativ nu igen.?

Nu har Andrea börjat med sina svensk-frågor igen. Varje dag ställer han knepiga frågor som jag inte kan svara på. Och när han börjar fråga varför det heter si och inte så, så kommer jag sällan på varför utan mitt standardsvar är "Eh, jo det heter så för att *tänka tänka* det bara ÄR så, man liksom HÖR att det ska vara så". Och när han ställer frågor som innehåller ord som predikat och ackusativ så duckar jag än mer. Italienare är hejare på grammatik för de har tragglat grammatik cirka fem timmar i veckan skolår ut och skolår in. Det har kanske att göra med att italienska fortfarande var ett främmande språk så sent som för bara några årtionden sen, men nu vore det kanske dags att minska ner antalet italiensk grammatik till förmån för ett par timmar engelska. De är ju rätt kackiga på engelska minst sagt.

Andrea tycker i alla fall att det är roligt med svenskan och det glädjer mig. Om han bara ägnade lika mycket tid åt svenskan som åt sladdarna och datorn hemma skulle han ha talat som ett rinnande vatten nu! MEn det går sakta men säkert framåt, han är en hejare på uttalet.

It's all coming back to me

Fyfan, jag tittar på bilder från Japan och tsunamin och fortfarande så här flera år efter Sri Lanka så blir jag mjuk i benen och hjärtat slår obehagligt snabbt när jag ser bilder på de där skoningslösa vågorna. Jag kan så väl sätta mig in i hur de har det där borta. Man är så vansinnigt hjälplös och det är såna fruktansvärda krafter och man tänker att This is it. Och när mörkret kommer blir det fullständigt bäcksvart för det finns ingen elektricitet och oron sänker sig. Man är övertygad om att nu kommer snart en till våg och då är det kört.

I såna stunder känner man sig ganska liten.

Bok om Sardinien

När jag ändå var på bibblan igår passade jag på att låna "Sardernas ö" av Göran Börge. Den är från 1988 och jag har inte läst den sen 1994 men jag kommer ihåg att jag tyckte att den var så väldigt bra skriven. Då. Är läspepp, nu ska vi se om den fortfarande håller måttet. F.ö. saknar jag bra litteratur om Sardinien på svenska.

Omslaget ser onekligen rätt mossigt ut men innehållet tyckte jag var bra.

SFI och annat fantastiskt

Ju mer jag bor utomlands desto mer uppskattar jag Sverige när jag är hemma, och framförallt sen jag fick barn. Man kan ju säga både det ena och det andra om det svenska klimatet, dyra restauranger, tillknäppta människor och annat, men jag älskart! Det är ordning och reda, folk litar på varandra (i Italien är grundinställningen att man inte kan lita på någon, särskilt inte på myndigheter, försäkringsbolag och politiker), barnomsorgen är FANTASTISK, det finns studiebidrag (det finns i Italien också, men det betalas ut i efterskott och är rätt trassligt att få, vilket gör att universitetsstudier fortfarande är till för de som har råd) och SFI, alltså svenska för invandrare, och en massa annat fint, jämställt och rättvist. I alla fall jämfört med de flesta andra länder.

Andrea har börjat på SFI nu igen efter uppehållet när vi var på Sardinien. De går ungefär tre timmar om dagen och det är en salig blandning av unga och gamla från världens alla skrymslen och vrår. De får kurslitteratur och så gör de studiebesök på t.ex. arbetsförmedlingen och gör utflykter runt om i Stockholm. Och det är helt gratis. Är det inte fantastiskt! Appropå gratis så har Andrea (och alla andra invandrare) rätt till tolk på sitt eget språk om de behöver åka till sjukhus eller t.ex. följa med sitt barn till tandläkaren. Vilket land erbjuder det?!

Just nu frossar jag i barnaktiviteter och visar entusiastiskt upp mitt fina barnvänliga Stockholm för Andrea. Öppna förskolan i Vasaparken med kakor som man kan ta och betala en krona för som man lägger i en burk. Så himla härligt. Andrea konstaterade att i Italien skulle kassan bli länsad på ett ögonblick.
Och igår var jag med en annan dagismamma på sångstund på Stadsbiblioteket "för de allra minsta".
Vilken lycka att leva i ett sånt här välfärdssamhälle!

Det handlar bara om rätt attityd

Nu när jag äntligen kan kolla på svensk TV så tycks det mig som om den bråkar med mig nio gånger av tio. Andrea tycker att jag har en dålig attityd till elektronik. Framförallt till fjärrkontroller och sladdar. Själv har han en positiv grundinställning och medfött intresse för sladdar och så. Han bara; "Men det räcker med att du avsätter fem minuter för att lära dig vlken kontroll som går till vad så sparar du en massa tid sen", och det har han ju rätt i, men det är liksom enklare att be Andrea.
Men vem är det som har kommit på det här med digitalTV-box? Kan man inte bara bygga in den på nåt sätt så man i alla fall slipper två fjärrkontroller. Andrea visar pedagogiskt hur jag ska göra för att växla mellan TVn och att kolla på film på USB (Djungelboken som Kristian har sett 100 gånger utan tecken på att tröttna). Glömmer hela tiden vilken fjärrkontroll jag ska byta kanal med och så råkar jag byta kanal med den andra och då får man stänga av med båda fjärrkontrollerna och starta om hela skiten.
Jag åt lunch med en tjej igår vars sambo precis hade köpt en superfjärrkontroll för 3000 spänn som styr hela deras hem; TV, dator, stereo och lampor. Småirriterande om den skulle komma bort.

Semlor vs zeppole

Vi tjuvstartade lite med semlor igår (okejrå, vi har tjuvstartat ett par gånger redan). Fyfasiken vad gott det är. Köper numera bara mina hetväggar på Liselottes Hembageri på Norrtullsgatan. Inte en tillstymmelse till torr 7Eleven-semla och rikligt med mandelmassa och fluffig grädde. Helt perfekt mao. Andrea smaskar också i sig, fast han äter hellre semlor och annat fika-aktigt till frukost. För det gör man i Italien. Sött till frukost, gärna lite tårtrester eller så, och en espresso på det. En riktig sockerkickstart på dagen som får våra svenska armhår att resa sig av fasa. Alla vet ju att då åker blodsockersvackan bergochdalbana. Det står ju på varenda Arla-paket ju!
I Italien har man sin egen variant av fettisdags-gotter som heter ZEPPOLE. Zeppole är fritterade saffransmunkar med socker på. Rätt gott men slår inte semlan på långa vägar.


Så här ser saffransmunkarna ut

Och idag är det ju Internationella kvinnodagen också. Det firas mycket mer i Italien än här i Sverige ironiskt nog. Det finns väl ett större behov där i macho-land kan jag tänka mig. Damerna uppvaktas med mimosa-kvistar och så går man ut och äter med väninnorna och slår man på stort så går man på nån show med lättklädda män också.

Helvetestimmen

Hos Sardinienfamiljen infaller helvetestimmen något senare än hos de flesta andra svenska småbarnfamiljer skulle jag tro. Alltså den där timmen när blodsockret är nere i tårna hos samtliga familjemedlemmar, maten ska lagas och allt är kaos och man fräser åt varandra och säger dumma saker som man egentligen inte menar.

Sen vi kom till Sverige har Aurora börjat tjorva på kvällarna och nätterna och innan hon kommit till ro och somnat så störs hon av minsta lilla ljud och storebror glömmer hela tiden bort att han måste vara tyst när hon ska somna och så äter vi vid halv åtta precis när hon ska lägga sig så den här veckan har vi ätit i skift, Andrea och jag, vilket känns lite trist. Jag skulle hellre vilja äta på mer svenska tider, vid sex-snåret ungefär och Andrea vill hellre äta klockan nio så vi kompromissar och just nu blir det pannkaka av alltihop.

Nu har i alla fall lugnets timme infallit, den då båda barnen somnat. Aaaah.

Appropå mat så åt vi pizza igår; hämtpizza från Ciao Ciao. Hade glömt vad dyrt det är här. 95 spänn för en Margherita i pyttestorlek. Undrar just hur barnpizzorna ser ut. Som thékakor i storleken? På Sardinien betalar vi 4,50 Euro för en Margherita som man aldrig orka äta upp. Det ni.

Det är inte lätt att vara Italien.

I DN idag finns en intressant artikel om Italien då landet firar 150 år i dagarna. Den är skriven av Tomas Lappalainen vars böcker jag också kan rekommendera (jag har läst Maffia och Italien).
150 bast alltså; respekt för att det tar långt mer än 150 år att hitta rätt. Inget byggs på en dag. Det är många uråldriga regioner, var och en med sitt språk, sin mat och sin kultur, som ska samsas och förenas.
Hm, ibland är det lite för lätt att bara skaka på huvudet åt Italien och italienarna - som jag själv gör titt som tätt.
Läs artikeln här: Landet som icke är

Fullt program

Idag har det varit späckat program. Först visit hos nyss hemkomna och fräscht solbrända Anna och Sasa (alltså, är det bara vi i hela Sverige som INTE har varit i Thailand i år?). Därefter mötte Kristian och jag upp Sandra-Lee med familj. Efter att ha köpt 2 x korv med ketchup (den första tappades i marken) så tog vi oss ut till Junibacken. Har aldrig varit där förut; dyrt men himla fint. Särskilt sagotåget som både Sandra och jag fick lite rysningar av för att det var så vackert och stämningsfullt. Kristian tyckte att det var i otäckaste laget med vildvittror och Kato och de andra elakingarna.. Efter en sockerboost på caféet lämnade vi Junibacken. Det var en trött Kristian som la sin lilla klubbakladdiga hand i min och somnade på bussen hem.

Och nu är vi nyss hemkomna från 40-årsbuffé hos våra italienska vänner vars son går på samma dagis som Kribbo. Det var bara italianos där och Andrea blev lycklig när han fann en annan sard där.

Ja äntligen har mobilen vaknat till liv och kalendern börjar sakta fyllas med umgänge. Jo jag vet, det är inne att ha en tom almanacka. Det har jag haft i sex månader nu och nu njuter jag när jag bläddrar i kalendern och ser "Ebba", "Middag hos Sandra", Ev middag Simon och Ida", "Anna", "mamma", "M-lund", "Helena Sthlm".
Njuter och får lyckoruskänslor över att jag har så fina familjer och vänner.

Tog inte med stora kameran ut idag men så här fin var Aurora på kalas:

Hos tandläkaren

Innan vi gick till tandläkaren imorse hade Kristian tränat på hur man skulle visa tänderna och han hann visa sina 20 fina gaddar för både vaktmästaren i hissen och för receptionisten och en tandsköterska innan han ens hade hunnit sätta sig i tandläkarstolen. Så fint.

För övrigt har det varit en småjobbig morgon med trotsutbrott och ilsktårar och tålamodet blir liksom inte bättre av att Aurora vaknade en sisådär åtta gånger inatt innan hon bestämde sig för att det var dags att stiga upp klockan sex, och att Andrea suckade lite när jag tyckte han kunde gå upp klockan sju och hjälpa till och klä Kristian.

Måste laga Kristians täckbrallor också. Han hittade en sax på dagis igår och hann klippa 18 små och lite större jack i byxorna innan fröken upptäckte vad han hade gjort. Vilken 3-åring klipper inte i kläder? I mitt stilla sinne kan jag tycka att de borde kanske plocka bort saxarna när de inte håller uppsikt. Det blev i alla fall inget jack i fingret.
Andrea får laga byxorna, han är bättre på sånt än jag. Jag är nål- och trådblind.

Stora skuggan

Åh, finns det något mer hjärteknipande sött än dagisbarn som går två och två i led. Precis som Kristian och hans nya kompisar gjorde idag och som Kristian kommer att göra varje måndag till torsdag. Varje dag tar de SL-bussen ut till Stora Skuggan och så promenerar de från busshållplatsen till världshuset där de äter lunch, leker och hänger runt. Sån himla Bullerby-idyll. Förutom några ilskna tårar på vägen så har det gått utmärkt för lillprinsen på dagis. Fast det heter faktiskt FÖRSKOLA och inte dagis, tillrättavisade mig en av flickorna.

De större flickorna tar hand om honom så fint; håller honom i handen när han ska gå, visar vart han ska hänga ryggan och pysslar och duttar med honom. Så himla gulliga och storasystriga. Det är skillnad på pojkarna och flickorna i den här åldern 4-6 år (genetiskt? arv? uppfostran?). Flickorna leker avancerade lekar med ramsor och konverserar och jämför antal tappade mjölktänder medan pojkarna typ skottar snö.

Eftersom Kristian blev så omhuldad så kunde jag ta en promenad och beundra omgivningarna och läsa en av mina nyinköpta böcker; "Den föraktade falukorven" av Karin Ahlborg. Som ett brev på posten kommer nu böcker och annat som motvikt till all hype kring Omega3, GI, långkok och Krav-hysteri. Ganska befriande faktiskt, men matvarukedjorna får klä skott för allt ont och författarinnan hävdar bland annat att inköparna på ICA inte smakar maten de köper in utan att allt handlar om pris. Jag kan inte svara för ICA men när jag var inköpare på konkurrenten så smakade vi så det stog härliga till. Klart man måste veta vad det är man ska köpa in. Okej, det var en parantes. Men tänkvärd är boken, särskilt för oss småbarnsföräldrar, om man tar den med en nypa salt och sunt förnuft.

Lite pix från dagen:

Här spanar vi in getterna på 4H-gården

Här hänger kidsen

Fint va?!

De får åka skidor och stjärtlapp också

På det hela taget har det varit en lyckad dag

Trött 2

Andrea kan sova var som helst. När som helst på dygnet. På flyget, i bilen, på soffan, i Kristians säng, framför TVn. Han bara; "Jag tror jag blundar en stund", och efter ungefär en minut hör man snarkningar. Själv så behöver jag fullständig tystnad (andas tyst tack), mörker, säng, inte för varmt, inte för kallt, inga byxor som sitter åt i midjan, fötterna får inte vara kalla, ingen mage som kurrar osv osv. Och när jag väl lagt mig till rätta så tänker jag att nu MÅSTE jag verkligen sova innan barnen vaknar eller innan Andrea börjar snarka och så ligger jag och tänker så och till slut är det ingen idé längre och tänker att jag kan lika gärna vika den där tvätten eller plocka upp de där leksakerna istället för att ligga här och inte kunna sova.

Första dagen i nya dagisgruppen gick i alla fall bra. Men jag är så vansinnigt trött nu så mer om det imorgon. God natt.