..och här kommer några foton

Jag har hittat kamerasladden, hurra. Så nu blir det lite fotokavalkad från Auroras 1-årsparteey:

Festföremålet i finklänning och kalasbyxor; som en riktig smällkaramell. Tvärtom vad man kan säga om mamman. Jeanstights.. herregud, skärpning.

Pappa och Mickie och mamma hjälpte till att duka fint.

Och här sitter vi och har det bra. Längst upp till höger skymtar Kristians gudfar Simon som är pappa till lilla William. William gillade att äta småsten.

Så himla idylliskt.

Här hade vi kul åt nåt.

Idag firade vi 17 maj. Aka Auroras födelsedag.

Idag firade vi Auroras 1-årsdag med pompa och ståt. Eller ja, i alla fall i underbar miljö med finaste människorna, presenter, lite mosse och jordgubbstårta. Nu hade jag tänkt att jag skulle visa några foton från dagen men som så mycket annat har sladden till kameran försvunnit sen vi städade undan inför visningen, så jag kan inte ladda hem bilderna. Men sladdfan måste ju finnas NÅNSTANS här hemma. Likaså USB-minnet med ganska många bra att ha-filer, och annan smått och gott som bara är spårlöst borta. 

Men nog om sladdar, lite status Aurora 1 år:
Hon kan klappa händerna, klappa fint och pussas på kommando (hon förstår både på italienska och på svenska)
Hon är fullständigt ointresserad av att gå men tar sig fram krypandes med imponerande hastighet.
Hon säger titta, mamma, pappa och nåt som med lite god vilja kan tolkas som Aurora
Hon låtsaspratar i telefon och
hon avgudar Kristian och följer honom som en liten skugga vart han än går.

Inte illa pinkat för en sådan liten människa. Tänk att jag har sådana perfekta barn. Det är inte klokt.

Förresten så vill jag bara passa på att säga att jag har världens bästa mamma och pappa. Det är inte klokt det heller vad bra de är!

En till sak

Jag blir tokig TOKIG på att jag aldrig får skriva ifred. Antingen är det man eller barn som pockar på uppmärksamhet. Dygnet runt känns det som. Men kanske kan man sno sig lite tid i juni när vi är på Sardinien. Jag hittar inte sladden till kameran heller så jag kan inte lägga upp några foton. Inte för att jag har tagit så värst många den senaste tiden men nåt hade man väl kunnat vaska fram.

...och tiden bara rinner iväg

Den senaste tiden har bara rusat iväg och jag har ingen blogginspiration. Efter husköp, lägenhetsförsäljning som väl gick sådär, jobb och barn så stupar jag i säng samtidigt som Kristian vid 9-snåret. Läser tidningen i badrummet medan jag borstar tänderna och liknande multitaskande. Så himla splittrat just nu.
Läs bara det här som jag skrev förra lördagen, så himla oengagerat och platt? Och dessutom inaktuellt. Men here we go:

Sitter och tittar ut över ett strålande vackert Värmland på ett minitåg som ska ta mig tillbaka till Stockholm via Kristinehamn. Det är så hjärteknipande vackert och jag undrar om det är för att jag är svensk. För Andrea klappar hjärtat på samma sätt för stränderna på Sardinien skulle jag tro. Eller förresten, han är nöjd bara han får en stadig måltid och ett gott vin.

 Men hur som helst, har varit på femtonårsjubileum med gamla klasskamraterna från gymnasiet. Har fortfarande svårt att förstå att det faktiskt är 15 år sen vi tog studenten. Vi som alla är så himla fräscha och poppiga liksom. Klockan fyra imorse kände jag mig ganska nöjd. Jag är lite småmör idag men säkert inget mot vad de som gick och la sig klockan åtta i morse var. Moahahaaaa.

För övrigt har min claim to faim den här veckan varit att jag spenderade en månad i Abbottabad (ni vet som Usama satte på världskartan för några dagar sedan) när jag var fem-sex år. Lite lustigt.

Bättring ska det bli på bloggi. Jag lovar.

Den livsfarliga bondbönan

Bonnabönor

Har ni hört talas om FAVISM? Nä, jag tänkte väl det. Det hade inte jag heller innan jag kom till Sardinien. Favism är en enzymbrist som gör att man inte tål bondbönor och vissa mediciner.

När jag hörde att Andreas syster Ambra, pappa och systerdotter inte tål bondbönor och att de till och med skulle kunna dö om de äter bondbönor, om det vill sig riktigt illa, tänkte jag att ”Jaha, here we go; ännu en myt. Och man kan ju dö av att bada efter maten också. Suck”.

Men så småningom förstog jag att Favism faktiskt inte var nån gammal skröna utan högst verkligt.

Så här står det i Läkartidningen om Favism ”Detta tillstånd innebär, inom två dagar från exponering för bönan, akut hemolys med tecken såsom ikterus, feber och mörk urin på grund av hemoglobinuri samt i värsta fall cirkulatorisk chock och död. (…) Även inhalation av partiklar från dess blomma anses kunna utlösa reaktionen.

Favabönan, som orsakar tillståndet, odlas runt hela världen men är vanligast i Medelhavsområdet,

speciellt Italien/Sardinien”

Den där blodbristen innebär en nedsatt förmåga hos de röda blodkropparna att transportera syre till kroppens olika delar, vilket gör att man kan känna sig väldigt trött och andfådd. Eleonora har varit jättetrött hela våren och läkarna tror att det är bondböneblommorna som är boven. Jobbigt. Men det fina i kråksången är i alla fall att den här bristen kan skydda mot malaria. Sardinien var för övrigt ett riktigt malaria-träsk innan Mussolini kom hit och dränerade stora utsatta områden. Mer om det i ett annat inlägg.

Det lustiga (kanske fel ordval) är att både Ambra och Elia är helt tokiga i bondbönor. De älskar bondbönor; det hela påminner lite om gravidcravings. Elia både odlar egna och äter dem. Och det har gått bra ända fram till förra året då han fick åka in på sjukhus och få blodtransfusion. De italienska läkarna är inte så glada över faviker som äter bondbönor med flit och sen behöver värdefullt nytt blod. Och det ligger ju något i det. Men egentligen; då kan man ju även bli irriterad på rökare och överviktiga som behöver dyr vård..

Efter skovet blir det i alla fall inga fler bondbönor för Elias del.

Andrea har som tur var inte favism och därmed inte heller Kristian och Aurora. Favism är länkat till X-kromosomen och är därmed vanligare hos män än kvinnor.

Nehepp. Nog talat om favism.