Kvällsmål

Trots höga protester från Andrea åt vi pizza på stranden härom kvällen. Som den italienare han är så förstår han absolut inte vitsen att äta utomhus överhuvudtaget och särskilt inte på en strand. Han bara; kall pizza med sandtopping. No grazie. Jag bara; solnedgång, pizza och kall öl till vågskvalp. Olíka personer, olika perspektiv.
Men med lite övertalning så blev det middag på Torre dei Corsari med Marie-Eve och hennes italienska familj.
Gillart!

Le spiaggie di Cagliari / Cagliaris stränder

Det har varit mycket aktiviteter de här veckorna mot i vanliga fall, för att kanadensarna är här. De vill ju passa på, så då passar vi också på. Så igår, innan festligheterna i stan började, åkte vi till Cagliari som är sardiniens huvudstad. Har hängt där väldigt lite men av det lilla jag sett så är det en fin och sofistikerad stad. Lite flärd liksom jämfört med de mindre städerna här, om ni förstår vad jag menar. I alla fall, vi hängde först lite i hamnen och sen bar det av mot en av Cagliaris stränder; Marina Piccola. Men hu, går inte alls att jämföras med våra stränder på Costa Verde. Man är ju bortskämd med rätt folktomma stränder och klart vatten. Här var det hysteriskt mycket folk en helt vanlig tisdag och ganska sunkigt, både på land och i hav. Och så var det sån där finkornig osympatisk sand som fastnade överallt. Aurora såg ut som en wienerschitzel hela hon, alldeles sandpanerad som hon blev. Aurora och jag flydde således till en restaurang där hon somnade och jag drack en kall öl och läste. Så jag hade det väldigt lylligt!
Men summa summalurum; Cagliari är fint och det finns säkert en massa att se och göra men är det strandliv man vill åt så kom till Costa Verde hos oss istället!
Imorgon åker vi tillbaka till Sverige igen.
Hejhej.

Marina Piccola i Cagliari

Skyddshelgon

San Marco, Sant' Elia, Sant' Antonio... Alla städer och byar i Italien, från Rom till minsta lilla bergsby, har sitt eget skyddshelgon som vakar över platsen och dess invånare. Varje helgon har sin egen dag, liksom vi har namnsdag så har de helgondag. Och idag firas just vår stads helgon San Pietro. Eller ska man vara petig så började festligheterna redan för ett par dagar sedan med stånd, tivoli och annat kommersiellt men det är just idag som det är La festa di San Pietro.
När solen börjar gå ner går en procession genom hela staden där utvalda gator är skrubbade och vackert pyntade med flaggspel och blommor. Kvinnorna kastar myntablad på gatorna så att hela staden doftar sweet och leder tankarna till eh.. Mojitos.
När man ser på processionen som sakta skrider genom byn med prästerna som mässar entonigt på sardiska och män och kvinnor som mumlar böner med böneband i händerna iförda vackra sardiska folkdräkter är det som att kastas flera hundra år tillbaka i tiden. Det är något uråldrigt över det hela, och vackert. Det riktiga Sardinien liksom.

Bilderna är från 2008 men det är same same.

La bionda Sardegna / Blonda Sardinien

..finns det något godare än en immande kall öl efter en dag på stranden? Den där första klunken när solen går ner, barnen sover och hettan har lagt sig.
Här på Sardinien dricker vi naturligtvis den inhemska ölen Ichnusa och inget annat. Ichnusa är det antika namnet på Sardinien.

Sa Mesa Longa

Vi var på stranden igår igen, på Sa Mesa Longa. Även denna bortanför Oristano. Sa Mesa Longa betyder "Det långa bordet" på sardiska och har fått sitt namn efter en lång klippformation som ser ut som - ja just det - ett långt bord. Klippbordet ute i vattnet gör så att vågorna aldrig når stranden vilket i sin tur gör så att blir som en bassäng intill stranden med alldeles kristallklart vatten.
Alla ständer här har sina små egenheter och man väljer strand efter vind, beroende på om man som surfare vill ha höga bra vågor eller som förälder till små barn vill ha platt och lågt.

På helgerna brukar det vara ganska mycket folk på stränderna här på ön men vill man ha ett helt hav för sig själv även på en lördag eller söndag så ska man passa på att bada strax efter lunch, vid tvåtiden ungefär. En italienare badar nämligen aldrig någonsin efter maten då det är förenat med absolut livsfara. Jojemensan. Så är det här och den övertygelsen går inte att rucka på. Matsmältning = kramp = en säker dööööd i vattnet. Italienare och deras ovetenskapliga övertygelser alltså. Suck.

Sa Mesa Longa strax efter lunch.

Och här vy över stranden. Otåliga barn och vuxna väntar på att maten ska smältas.

Zanzare / Myggor

Kristian ritade lite idag eftera att vi kommit hem fran stranden. Mest en massa orangea prickar. Jag fragade vad det var han ritade och han ba; "Myggor, mamma". Och hàrom dagen hittade han en sax som han ville klippa myggor med.
Myggjàvlar.
Stackars àlsklingen har hela armen full av bett.

S'archittu

Igår styrde vi Fiaten norrut till S'archittu. S'archittu är en liten turistort norr om Oristano som Lonely Planet lyckligtvis inte har med i sin Sardinien-upplaga.
Dagen i bilder:

 S'archittu betyder ungefär den lilla bågen på sardiska, och det bär ju inte svårt att förstå var namnet kommer ifrån.

 Michel gör ett svanhopp. Eller nåt.

 Märkligt att turistböckerna inte skriver om den här härliga platsen. Men det är bara bra. Här är det lojt och få turister.

 Våra kanadensiska vänner Michel och Marie-Eve med Delphine. Marie och jag var utbytesstudenter på Sardinien 1994-95. Mm, time flies.

 Jag tror Delphine har kanadas längsta ögonfransar. Delphine pratar franska med Kristian och Kristian svarar nåt på svenska och italienska.

 Lilla skruttan.

 Hur bedårande är han inte?!

 Man käkar glass

 Aurora tycker inte att det är så himla kul på stranden. Sand överallt liksom. Och när man har solkräm på sig är det som klister som sanden fastnar i.

 Andrea chillar. Eller näe, det är svårt att chilla med två barn på stranden. Vi sneglar avundsjukt på Mari och Michel och tycker att ETT barn är ju busenkelt. En kan leka och en kan läsa en bok. Vi bara; en ser till så att Aurora inte äter sand och den andra ansvarar för att inte Kristian ramlar i vattnet. Men faktiskt; it's all worth it!

Vi avslutade dagen med middag på stranden innan hemfärd. Behöver jag säga att tre barn sonade inom loppet av fem minuter.

La regola di dopo pranzo

Här på Sardinien (och antagligen i hela södra Italien) sovar man siesta på eftermiddagarna. Då är alla affärer stängda, männen kommer hem från jobbet, sätter sig i soffan och lossar på slipsen, och vid tvåtiden när lunchen är klar så sänker sig lugnet över hela ön.  Om man går ut då ser man inte en kotte, bara en och annan hund som inte lystrar till något namn, och det enda du hör är rasslet av torkade löv och gammalt skräp. Först vid sex-sju tiden på kvällen, när den värsta hettan är över, börjar städer och byar vakna till liv igen.

Nåde den som ger sig ut ”på stan” kort efter lunch med barn. Då är man dålig förälder (läs: mamma) så det stänker om det. För att det är för varmt ute. Dessutom anses det mycket ouppfostrat att låta sina barn gå över till andra under siesta-tiden. Även om man inte sover så är eftermiddagen  till för att vila och inget annat. Mina damer och herrar; la regola di dopo pranzo (efter lunch-regeln).

Det är synd att mina barn tycker att sova är SJUKT överskattat. Aurora knoppar visserligen in en sväng på eftermiddagen men inte Kristian. Det finns ju så mycket annat att göra. Tycker han. Så därför har vi tillbringat de senaste eftermiddagarna på stranden. Annars blir dagarna skitlånga. Stranden ja. Jag gillar idén med strandliv och barn, det gör jag verkligen, men det är ganska mycket jobb att hålla reda på ett barn som inte alls är rädd för vatten och vågor, och ett som äter sand och inte vill ha solhatt. Puh. Andrea och jag är helt slut när vi kommer hem.

Vindarnas ö

Nu har våra kanadensiska vänner också kommit. Jätteroligt! Vi sågs senast i Montreal när vi var och hälsade på dem för två år sen. Marie-Eve och Michele heter de och har en dotter som heter Delphine. Eller Finn, som Kristian kallar henne.  På dagarna har vi varit på stranden, förutom igår då den eländiga Maestral-vinden gjorde att vi vackert var tvungna att stanna hemma. De här jäkla vindarna alltså. Är det inte maestral så är det l’elevante. Och är det inte l’elevante så är det cirroccan. Och är det inte cirroccan så är det någon annan vind. Och så avlöser de varandra, dag ut och dag in. Det är få dagar som det är alldeles vindstilla här. Men i alla fall. Igår fick barnen nöja sig med att bada i varsin balja i lä. Kristian kan sitta i timmar och plaska och skvätta medan Aurora tröttnar ganska fort. Aurora ratar konsekvent organiserade lekar och leksaker med rundade hörn och avsaknad av smådelar, till förmån för sladdar, kontakter, vassa och små föremål. Eller som Andrea suckande konstaterade; ”Om det inte är farligt är hon inte intresserad”.

Man badar lite och chillar lite

Mina älsklingar. Här i Östervåla.

Mina honungshumlor

Säg det med en tisha



En trettonmånaders som precis tagit sina första vingliga steg



Höjden av lycka är inte bara en utan TVÅ flugsmällare

Man gosar lite

Hej två veckor på Sardinien

Så var man här igen på Sardinien. Resan gick ovanligt bra men det är magiskt att vi ALLTID har så mycket bagage när vi faktiskt har allt vi behöver både i Sverige och på Sardinien. Kristian hade packat det viktigaste; sin födelsedagsfyra (en fyra i ett snöre som han gjort på dagis), en briohund, kossan och en plast-tiger. Så himla fint.
Vi kom i förrgår och det är varmt, det är det, men inte så där olidligt som det kan vara i juli/augusti, då luften står still och dallrar av 38-graders hetta och man håller sig inomhus större delen av dagen med stängda fönsterluckor och maxad luftkonditionering. Bara turisterna vågar sig till stranden vid lunchtid. Sarderna åker för det mesta vid 9-tiden på morgonen för att bege sig hemmåt igen innan 12 för långlunch inomhus och siesta på eftermiddagen. Hem svala hem, liksom.

I två dagar nu har jag bara velat sova, sova sova. Förutom värmen som gör en slö så har det varit lite hektiskt de senaste veckorna i Sverige med husfix (never ending), jobb, socialt umgänge och annat. Det gamla vanliga så att säga. Kristian har gått sin sista dag på Utgrupperna nu och börjar på Ur och skur tillsammans med Aurora i augusti. I gruppen Knopp respektiv Knytte. När man blir fem blir man Mulle och får laga mat på Trianga-kök eller vad det heter. Mm, så himla tråkigt att behöva byta dagis men vi har ju ältat det här ett bra tag nu. Men det är ju så att man vet ju vad man har men inte riktigt vad man får. Håll tummarna nu för att det här kommer att bli riktigt bra och att Kristian inte kommer att känna sig rotlös.

Jag har också jagat runt i bokhandlar för att hitta den perfekta sommarlektyren men känner inte 100 för någon av inköpen. De senaste böckerna jag köpt har varit riktigt riktigt dåliga faktiskt. Kommer inte ens ihåg titlarna men usch;, banala handlingar, simpelt skrivna och uselt översatta; typ öronringar i stället för örhängen och så där. Fattas bara att de börjar sär skriva också.

Dagis-bry, landet och gamla elledningar

Förut, där i februari på Sardinien, tänkte jag ”Hur kan man låta bli att blogga varje dag”. Nu ba; dagarna går och Sardinienfamiljen består. Oförändrat. Jag har gått i dagis-tankar i flera veckor nu och det har verkligen tagit tanketid. Skyller på det. Löjligt mycket tid faktiskt, men man vill ju att det ska bli bästa tänkbara för barnen. Om man ska rycka upp Kristian från fina dagiset vid Odenplan/Stora Skuggan för ett dagis som ligger två stationer bort från våra nya hoods. Vi blev erbjudna två platser på ett Ur och Skur i Bromma. Inget optimalt läge alls men klart närmare än Odenplan och Ur och Skur som sagt. Och två platser på samma dagis. Har velat fram och tillbaka och ringt och rådfrågat och fnulat på vad som blir bäst. Andrea har röstat för Bromma med lång inskolning men jag har tänkt att min honungshumla kanske kommer att känna sig alldeles rotlös om vi byter igen? Fast pendla till Odenplan varenda eviga dag med TVÅ trötta honungshumlor? Efter mycket vånda har vi nu tackat ja till Ur och Skur-dagiset. Enligt dagisfröken Anna är Kristian lycklig bara han får titta på insekter och vara i skogen. Men hörrni, visste ni att folk ställer sina telningar i kö på dagis i områden de KANSKE kommer att flytta till. Det är ju FUSK! Typ kollar in de två bästa dagisarna i Bromma, Täby och Lidingö, så är det bara att casha in sen. Fusk!

I övrigt är det mest jobb och barn som tar tid-all tid. Hinnner inte med något annat, stupar i säng kort efter att barnen lagt sig. Men nu är vi i alla fall i Östervåla i moster Maggas och Svens fina torp och bara ÄR. Så himla harmoniskt och idylliskt här. Mycket barfotaspring, frukost på trappen och jaga fjärilar. Det är alltså Kristian som jagar fjärilar. Inte jag. Jag har tagit lite foton men som vanligt är sladden på villovägar.

Aurora och jag sov två timmar i förmiddags, sen åkte vi till Gysinge och tittade på vackra hus och omgivningar. De sålde en likadan toa där som vi har i huset i Bromma för 4500 pix. Ha! Och likadana strömbrytare anno 1950 för 250 styck. Haha! Appropå strömbrytare var jag ute och kollade på huset med en elektriker härom veckan. Mera huvudbry; byta gamla ledningar som förvissa fungerar men som inte är jordade, eller låta vara. Elektrikern gick mest omkring och knackade i väggarna, petade lite på taken och ojade sig och sa upprepade gånger att "Ahhhoch, ojoj, det här är bara att byta ut" (det sa han om det mesta faktiskt, inte bara om det elektriska), och jag såg återigen tusingar fladdra iväg. Hej då gamla ledningar och innertak. Inget de vill ha i Gysinge heller.