Flyttpackaflyttpackaflyttpacka

Så har Marie-Eve med familj kommit och åkt. Vi flög ju hit till Sverige tillsammans och hann med bastubad med dopp i sjön i Dalarna, skogspromenad, öppen förskola-besök i Rålis, älgstek, Vaxholm, Gamla stan, middag hos Anna och Sasa, och Skansen. Bland annat. Tror det blev en bra Sverige-mix. Trots att vi har umgåtts intensivt i tre veckor så var det ändå så sorgligt när de åkte. Man bara; jaha hejdå då ses vi kanske om tre år igen. Buhu.

Men nu hinner vi inte tänka mer på det just nu för nu är det flytt och renoveringar på gång. Med två barn som inte går på dagis. Som tur var är de bra på att underhålla sig själva; Kristan kan sitta och pilla med sina grejer och bläddra i böcker och Aurora går varv efter varm med sin lilla barnvagn framför sig.
Är pepp på att flytta till Bromma nu.

Kvällsmål

Trots höga protester från Andrea åt vi pizza på stranden härom kvällen. Som den italienare han är så förstår han absolut inte vitsen att äta utomhus överhuvudtaget och särskilt inte på en strand. Han bara; kall pizza med sandtopping. No grazie. Jag bara; solnedgång, pizza och kall öl till vågskvalp. Olíka personer, olika perspektiv.
Men med lite övertalning så blev det middag på Torre dei Corsari med Marie-Eve och hennes italienska familj.
Gillart!

Le spiaggie di Cagliari / Cagliaris stränder

Det har varit mycket aktiviteter de här veckorna mot i vanliga fall, för att kanadensarna är här. De vill ju passa på, så då passar vi också på. Så igår, innan festligheterna i stan började, åkte vi till Cagliari som är sardiniens huvudstad. Har hängt där väldigt lite men av det lilla jag sett så är det en fin och sofistikerad stad. Lite flärd liksom jämfört med de mindre städerna här, om ni förstår vad jag menar. I alla fall, vi hängde först lite i hamnen och sen bar det av mot en av Cagliaris stränder; Marina Piccola. Men hu, går inte alls att jämföras med våra stränder på Costa Verde. Man är ju bortskämd med rätt folktomma stränder och klart vatten. Här var det hysteriskt mycket folk en helt vanlig tisdag och ganska sunkigt, både på land och i hav. Och så var det sån där finkornig osympatisk sand som fastnade överallt. Aurora såg ut som en wienerschitzel hela hon, alldeles sandpanerad som hon blev. Aurora och jag flydde således till en restaurang där hon somnade och jag drack en kall öl och läste. Så jag hade det väldigt lylligt!
Men summa summalurum; Cagliari är fint och det finns säkert en massa att se och göra men är det strandliv man vill åt så kom till Costa Verde hos oss istället!
Imorgon åker vi tillbaka till Sverige igen.
Hejhej.

Marina Piccola i Cagliari

Skyddshelgon

San Marco, Sant' Elia, Sant' Antonio... Alla städer och byar i Italien, från Rom till minsta lilla bergsby, har sitt eget skyddshelgon som vakar över platsen och dess invånare. Varje helgon har sin egen dag, liksom vi har namnsdag så har de helgondag. Och idag firas just vår stads helgon San Pietro. Eller ska man vara petig så började festligheterna redan för ett par dagar sedan med stånd, tivoli och annat kommersiellt men det är just idag som det är La festa di San Pietro.
När solen börjar gå ner går en procession genom hela staden där utvalda gator är skrubbade och vackert pyntade med flaggspel och blommor. Kvinnorna kastar myntablad på gatorna så att hela staden doftar sweet och leder tankarna till eh.. Mojitos.
När man ser på processionen som sakta skrider genom byn med prästerna som mässar entonigt på sardiska och män och kvinnor som mumlar böner med böneband i händerna iförda vackra sardiska folkdräkter är det som att kastas flera hundra år tillbaka i tiden. Det är något uråldrigt över det hela, och vackert. Det riktiga Sardinien liksom.

Bilderna är från 2008 men det är same same.

La bionda Sardegna / Blonda Sardinien

..finns det något godare än en immande kall öl efter en dag på stranden? Den där första klunken när solen går ner, barnen sover och hettan har lagt sig.
Här på Sardinien dricker vi naturligtvis den inhemska ölen Ichnusa och inget annat. Ichnusa är det antika namnet på Sardinien.

Sa Mesa Longa

Vi var på stranden igår igen, på Sa Mesa Longa. Även denna bortanför Oristano. Sa Mesa Longa betyder "Det långa bordet" på sardiska och har fått sitt namn efter en lång klippformation som ser ut som - ja just det - ett långt bord. Klippbordet ute i vattnet gör så att vågorna aldrig når stranden vilket i sin tur gör så att blir som en bassäng intill stranden med alldeles kristallklart vatten.
Alla ständer här har sina små egenheter och man väljer strand efter vind, beroende på om man som surfare vill ha höga bra vågor eller som förälder till små barn vill ha platt och lågt.

På helgerna brukar det vara ganska mycket folk på stränderna här på ön men vill man ha ett helt hav för sig själv även på en lördag eller söndag så ska man passa på att bada strax efter lunch, vid tvåtiden ungefär. En italienare badar nämligen aldrig någonsin efter maten då det är förenat med absolut livsfara. Jojemensan. Så är det här och den övertygelsen går inte att rucka på. Matsmältning = kramp = en säker dööööd i vattnet. Italienare och deras ovetenskapliga övertygelser alltså. Suck.

Sa Mesa Longa strax efter lunch.

Och här vy över stranden. Otåliga barn och vuxna väntar på att maten ska smältas.

Zanzare / Myggor

Kristian ritade lite idag eftera att vi kommit hem fran stranden. Mest en massa orangea prickar. Jag fragade vad det var han ritade och han ba; "Myggor, mamma". Och hàrom dagen hittade han en sax som han ville klippa myggor med.
Myggjàvlar.
Stackars àlsklingen har hela armen full av bett.

S'archittu

Igår styrde vi Fiaten norrut till S'archittu. S'archittu är en liten turistort norr om Oristano som Lonely Planet lyckligtvis inte har med i sin Sardinien-upplaga.
Dagen i bilder:

 S'archittu betyder ungefär den lilla bågen på sardiska, och det bär ju inte svårt att förstå var namnet kommer ifrån.

 Michel gör ett svanhopp. Eller nåt.

 Märkligt att turistböckerna inte skriver om den här härliga platsen. Men det är bara bra. Här är det lojt och få turister.

 Våra kanadensiska vänner Michel och Marie-Eve med Delphine. Marie och jag var utbytesstudenter på Sardinien 1994-95. Mm, time flies.

 Jag tror Delphine har kanadas längsta ögonfransar. Delphine pratar franska med Kristian och Kristian svarar nåt på svenska och italienska.

 Lilla skruttan.

 Hur bedårande är han inte?!

 Man käkar glass

 Aurora tycker inte att det är så himla kul på stranden. Sand överallt liksom. Och när man har solkräm på sig är det som klister som sanden fastnar i.

 Andrea chillar. Eller näe, det är svårt att chilla med två barn på stranden. Vi sneglar avundsjukt på Mari och Michel och tycker att ETT barn är ju busenkelt. En kan leka och en kan läsa en bok. Vi bara; en ser till så att Aurora inte äter sand och den andra ansvarar för att inte Kristian ramlar i vattnet. Men faktiskt; it's all worth it!

Vi avslutade dagen med middag på stranden innan hemfärd. Behöver jag säga att tre barn sonade inom loppet av fem minuter.

La regola di dopo pranzo

Här på Sardinien (och antagligen i hela södra Italien) sovar man siesta på eftermiddagarna. Då är alla affärer stängda, männen kommer hem från jobbet, sätter sig i soffan och lossar på slipsen, och vid tvåtiden när lunchen är klar så sänker sig lugnet över hela ön.  Om man går ut då ser man inte en kotte, bara en och annan hund som inte lystrar till något namn, och det enda du hör är rasslet av torkade löv och gammalt skräp. Först vid sex-sju tiden på kvällen, när den värsta hettan är över, börjar städer och byar vakna till liv igen.

Nåde den som ger sig ut ”på stan” kort efter lunch med barn. Då är man dålig förälder (läs: mamma) så det stänker om det. För att det är för varmt ute. Dessutom anses det mycket ouppfostrat att låta sina barn gå över till andra under siesta-tiden. Även om man inte sover så är eftermiddagen  till för att vila och inget annat. Mina damer och herrar; la regola di dopo pranzo (efter lunch-regeln).

Det är synd att mina barn tycker att sova är SJUKT överskattat. Aurora knoppar visserligen in en sväng på eftermiddagen men inte Kristian. Det finns ju så mycket annat att göra. Tycker han. Så därför har vi tillbringat de senaste eftermiddagarna på stranden. Annars blir dagarna skitlånga. Stranden ja. Jag gillar idén med strandliv och barn, det gör jag verkligen, men det är ganska mycket jobb att hålla reda på ett barn som inte alls är rädd för vatten och vågor, och ett som äter sand och inte vill ha solhatt. Puh. Andrea och jag är helt slut när vi kommer hem.

Vindarnas ö

Nu har våra kanadensiska vänner också kommit. Jätteroligt! Vi sågs senast i Montreal när vi var och hälsade på dem för två år sen. Marie-Eve och Michele heter de och har en dotter som heter Delphine. Eller Finn, som Kristian kallar henne.  På dagarna har vi varit på stranden, förutom igår då den eländiga Maestral-vinden gjorde att vi vackert var tvungna att stanna hemma. De här jäkla vindarna alltså. Är det inte maestral så är det l’elevante. Och är det inte l’elevante så är det cirroccan. Och är det inte cirroccan så är det någon annan vind. Och så avlöser de varandra, dag ut och dag in. Det är få dagar som det är alldeles vindstilla här. Men i alla fall. Igår fick barnen nöja sig med att bada i varsin balja i lä. Kristian kan sitta i timmar och plaska och skvätta medan Aurora tröttnar ganska fort. Aurora ratar konsekvent organiserade lekar och leksaker med rundade hörn och avsaknad av smådelar, till förmån för sladdar, kontakter, vassa och små föremål. Eller som Andrea suckande konstaterade; ”Om det inte är farligt är hon inte intresserad”.

Man badar lite och chillar lite

Mina älsklingar. Här i Östervåla.

Mina honungshumlor

Säg det med en tisha



En trettonmånaders som precis tagit sina första vingliga steg



Höjden av lycka är inte bara en utan TVÅ flugsmällare

Man gosar lite

Hej två veckor på Sardinien

Så var man här igen på Sardinien. Resan gick ovanligt bra men det är magiskt att vi ALLTID har så mycket bagage när vi faktiskt har allt vi behöver både i Sverige och på Sardinien. Kristian hade packat det viktigaste; sin födelsedagsfyra (en fyra i ett snöre som han gjort på dagis), en briohund, kossan och en plast-tiger. Så himla fint.
Vi kom i förrgår och det är varmt, det är det, men inte så där olidligt som det kan vara i juli/augusti, då luften står still och dallrar av 38-graders hetta och man håller sig inomhus större delen av dagen med stängda fönsterluckor och maxad luftkonditionering. Bara turisterna vågar sig till stranden vid lunchtid. Sarderna åker för det mesta vid 9-tiden på morgonen för att bege sig hemmåt igen innan 12 för långlunch inomhus och siesta på eftermiddagen. Hem svala hem, liksom.

I två dagar nu har jag bara velat sova, sova sova. Förutom värmen som gör en slö så har det varit lite hektiskt de senaste veckorna i Sverige med husfix (never ending), jobb, socialt umgänge och annat. Det gamla vanliga så att säga. Kristian har gått sin sista dag på Utgrupperna nu och börjar på Ur och skur tillsammans med Aurora i augusti. I gruppen Knopp respektiv Knytte. När man blir fem blir man Mulle och får laga mat på Trianga-kök eller vad det heter. Mm, så himla tråkigt att behöva byta dagis men vi har ju ältat det här ett bra tag nu. Men det är ju så att man vet ju vad man har men inte riktigt vad man får. Håll tummarna nu för att det här kommer att bli riktigt bra och att Kristian inte kommer att känna sig rotlös.

Jag har också jagat runt i bokhandlar för att hitta den perfekta sommarlektyren men känner inte 100 för någon av inköpen. De senaste böckerna jag köpt har varit riktigt riktigt dåliga faktiskt. Kommer inte ens ihåg titlarna men usch;, banala handlingar, simpelt skrivna och uselt översatta; typ öronringar i stället för örhängen och så där. Fattas bara att de börjar sär skriva också.

Dagis-bry, landet och gamla elledningar

Förut, där i februari på Sardinien, tänkte jag ”Hur kan man låta bli att blogga varje dag”. Nu ba; dagarna går och Sardinienfamiljen består. Oförändrat. Jag har gått i dagis-tankar i flera veckor nu och det har verkligen tagit tanketid. Skyller på det. Löjligt mycket tid faktiskt, men man vill ju att det ska bli bästa tänkbara för barnen. Om man ska rycka upp Kristian från fina dagiset vid Odenplan/Stora Skuggan för ett dagis som ligger två stationer bort från våra nya hoods. Vi blev erbjudna två platser på ett Ur och Skur i Bromma. Inget optimalt läge alls men klart närmare än Odenplan och Ur och Skur som sagt. Och två platser på samma dagis. Har velat fram och tillbaka och ringt och rådfrågat och fnulat på vad som blir bäst. Andrea har röstat för Bromma med lång inskolning men jag har tänkt att min honungshumla kanske kommer att känna sig alldeles rotlös om vi byter igen? Fast pendla till Odenplan varenda eviga dag med TVÅ trötta honungshumlor? Efter mycket vånda har vi nu tackat ja till Ur och Skur-dagiset. Enligt dagisfröken Anna är Kristian lycklig bara han får titta på insekter och vara i skogen. Men hörrni, visste ni att folk ställer sina telningar i kö på dagis i områden de KANSKE kommer att flytta till. Det är ju FUSK! Typ kollar in de två bästa dagisarna i Bromma, Täby och Lidingö, så är det bara att casha in sen. Fusk!

I övrigt är det mest jobb och barn som tar tid-all tid. Hinnner inte med något annat, stupar i säng kort efter att barnen lagt sig. Men nu är vi i alla fall i Östervåla i moster Maggas och Svens fina torp och bara ÄR. Så himla harmoniskt och idylliskt här. Mycket barfotaspring, frukost på trappen och jaga fjärilar. Det är alltså Kristian som jagar fjärilar. Inte jag. Jag har tagit lite foton men som vanligt är sladden på villovägar.

Aurora och jag sov två timmar i förmiddags, sen åkte vi till Gysinge och tittade på vackra hus och omgivningar. De sålde en likadan toa där som vi har i huset i Bromma för 4500 pix. Ha! Och likadana strömbrytare anno 1950 för 250 styck. Haha! Appropå strömbrytare var jag ute och kollade på huset med en elektriker härom veckan. Mera huvudbry; byta gamla ledningar som förvissa fungerar men som inte är jordade, eller låta vara. Elektrikern gick mest omkring och knackade i väggarna, petade lite på taken och ojade sig och sa upprepade gånger att "Ahhhoch, ojoj, det här är bara att byta ut" (det sa han om det mesta faktiskt, inte bara om det elektriska), och jag såg återigen tusingar fladdra iväg. Hej då gamla ledningar och innertak. Inget de vill ha i Gysinge heller.

..och här kommer några foton

Jag har hittat kamerasladden, hurra. Så nu blir det lite fotokavalkad från Auroras 1-årsparteey:

Festföremålet i finklänning och kalasbyxor; som en riktig smällkaramell. Tvärtom vad man kan säga om mamman. Jeanstights.. herregud, skärpning.

Pappa och Mickie och mamma hjälpte till att duka fint.

Och här sitter vi och har det bra. Längst upp till höger skymtar Kristians gudfar Simon som är pappa till lilla William. William gillade att äta småsten.

Så himla idylliskt.

Här hade vi kul åt nåt.

Idag firade vi 17 maj. Aka Auroras födelsedag.

Idag firade vi Auroras 1-årsdag med pompa och ståt. Eller ja, i alla fall i underbar miljö med finaste människorna, presenter, lite mosse och jordgubbstårta. Nu hade jag tänkt att jag skulle visa några foton från dagen men som så mycket annat har sladden till kameran försvunnit sen vi städade undan inför visningen, så jag kan inte ladda hem bilderna. Men sladdfan måste ju finnas NÅNSTANS här hemma. Likaså USB-minnet med ganska många bra att ha-filer, och annan smått och gott som bara är spårlöst borta. 

Men nog om sladdar, lite status Aurora 1 år:
Hon kan klappa händerna, klappa fint och pussas på kommando (hon förstår både på italienska och på svenska)
Hon är fullständigt ointresserad av att gå men tar sig fram krypandes med imponerande hastighet.
Hon säger titta, mamma, pappa och nåt som med lite god vilja kan tolkas som Aurora
Hon låtsaspratar i telefon och
hon avgudar Kristian och följer honom som en liten skugga vart han än går.

Inte illa pinkat för en sådan liten människa. Tänk att jag har sådana perfekta barn. Det är inte klokt.

Förresten så vill jag bara passa på att säga att jag har världens bästa mamma och pappa. Det är inte klokt det heller vad bra de är!

En till sak

Jag blir tokig TOKIG på att jag aldrig får skriva ifred. Antingen är det man eller barn som pockar på uppmärksamhet. Dygnet runt känns det som. Men kanske kan man sno sig lite tid i juni när vi är på Sardinien. Jag hittar inte sladden till kameran heller så jag kan inte lägga upp några foton. Inte för att jag har tagit så värst många den senaste tiden men nåt hade man väl kunnat vaska fram.

...och tiden bara rinner iväg

Den senaste tiden har bara rusat iväg och jag har ingen blogginspiration. Efter husköp, lägenhetsförsäljning som väl gick sådär, jobb och barn så stupar jag i säng samtidigt som Kristian vid 9-snåret. Läser tidningen i badrummet medan jag borstar tänderna och liknande multitaskande. Så himla splittrat just nu.
Läs bara det här som jag skrev förra lördagen, så himla oengagerat och platt? Och dessutom inaktuellt. Men here we go:

Sitter och tittar ut över ett strålande vackert Värmland på ett minitåg som ska ta mig tillbaka till Stockholm via Kristinehamn. Det är så hjärteknipande vackert och jag undrar om det är för att jag är svensk. För Andrea klappar hjärtat på samma sätt för stränderna på Sardinien skulle jag tro. Eller förresten, han är nöjd bara han får en stadig måltid och ett gott vin.

 Men hur som helst, har varit på femtonårsjubileum med gamla klasskamraterna från gymnasiet. Har fortfarande svårt att förstå att det faktiskt är 15 år sen vi tog studenten. Vi som alla är så himla fräscha och poppiga liksom. Klockan fyra imorse kände jag mig ganska nöjd. Jag är lite småmör idag men säkert inget mot vad de som gick och la sig klockan åtta i morse var. Moahahaaaa.

För övrigt har min claim to faim den här veckan varit att jag spenderade en månad i Abbottabad (ni vet som Usama satte på världskartan för några dagar sedan) när jag var fem-sex år. Lite lustigt.

Bättring ska det bli på bloggi. Jag lovar.

Den livsfarliga bondbönan

Bonnabönor

Har ni hört talas om FAVISM? Nä, jag tänkte väl det. Det hade inte jag heller innan jag kom till Sardinien. Favism är en enzymbrist som gör att man inte tål bondbönor och vissa mediciner.

När jag hörde att Andreas syster Ambra, pappa och systerdotter inte tål bondbönor och att de till och med skulle kunna dö om de äter bondbönor, om det vill sig riktigt illa, tänkte jag att ”Jaha, here we go; ännu en myt. Och man kan ju dö av att bada efter maten också. Suck”.

Men så småningom förstog jag att Favism faktiskt inte var nån gammal skröna utan högst verkligt.

Så här står det i Läkartidningen om Favism ”Detta tillstånd innebär, inom två dagar från exponering för bönan, akut hemolys med tecken såsom ikterus, feber och mörk urin på grund av hemoglobinuri samt i värsta fall cirkulatorisk chock och död. (…) Även inhalation av partiklar från dess blomma anses kunna utlösa reaktionen.

Favabönan, som orsakar tillståndet, odlas runt hela världen men är vanligast i Medelhavsområdet,

speciellt Italien/Sardinien”

Den där blodbristen innebär en nedsatt förmåga hos de röda blodkropparna att transportera syre till kroppens olika delar, vilket gör att man kan känna sig väldigt trött och andfådd. Eleonora har varit jättetrött hela våren och läkarna tror att det är bondböneblommorna som är boven. Jobbigt. Men det fina i kråksången är i alla fall att den här bristen kan skydda mot malaria. Sardinien var för övrigt ett riktigt malaria-träsk innan Mussolini kom hit och dränerade stora utsatta områden. Mer om det i ett annat inlägg.

Det lustiga (kanske fel ordval) är att både Ambra och Elia är helt tokiga i bondbönor. De älskar bondbönor; det hela påminner lite om gravidcravings. Elia både odlar egna och äter dem. Och det har gått bra ända fram till förra året då han fick åka in på sjukhus och få blodtransfusion. De italienska läkarna är inte så glada över faviker som äter bondbönor med flit och sen behöver värdefullt nytt blod. Och det ligger ju något i det. Men egentligen; då kan man ju även bli irriterad på rökare och överviktiga som behöver dyr vård..

Efter skovet blir det i alla fall inga fler bondbönor för Elias del.

Andrea har som tur var inte favism och därmed inte heller Kristian och Aurora. Favism är länkat till X-kromosomen och är därmed vanligare hos män än kvinnor.

Nehepp. Nog talat om favism.

Dagens

Idag åt vi brunch på Bonniers Konsthall med Anders, Anna och Sasa. Det var trevligt och generöst som vanligt (tack igen). Bonniers är bra; det är lugnt och Kristian satt som klistrad vid panoramafönstret för att titta på tågen nedanför och så gillar jag deras bord och stolar också. De är liksom av gummi så man hör inte bestick- och glasslammer.
Andrea, i egenskap av italienare, tycker att brunch är en märklig måltid. Han envisas med att kalla det "tavola calda", ung. buffé.

Åh Kristian idag; jag gav honom lite grädde (han älskar grädde) och då tittade han på mig med sina vänliga ögon och sa "Tack mamma! Kristian säger Tack och mamma säger Vassego". Efter tre år av envist upprepande av "Tack, säger man" så ger det äntligen frukt. Gullunge!

Nähä, om man skulle ta en titt på nätet och se vart det brinner ikväll.

Här var vi idag.

Vackra Enkan

Vill bara sitta på min balkong och titta på blommorna.

Så här fin utsikt har jag några veckor om året

Henliga Enkan

Åh, fiint.

Aurora gillar också balkongen.

Åh HEJ våriga Stockholm!

Ahmen självklart så blev det ett strålande väder dagen vi åkte från Sardinien. Muttrade varje gång jag fick ett SMS från nån i Stockholm som ba ”Åh, här sitter vi i solen i bara shorts och tisha”. Men faktiskt; jag unnar mina solsvultna landsmän sol och värme. Absolut. Jag fick ju en hel solig vinter. Var tvungen att stress-sola lite igår en timme innan tåget till Alghero skulle gå. SKULLE gå ja. Det visade sig att det inte alls gick när det skulle och ingen visste varför det var försenat heller. Så Ambra fick skjutsa oss hela vägen till flygplatsen. Hela Sardinienfamiljen med tre fullpackade väskor. För att ha ”dubbel uppsättning av allt” så är det magiskt hur mycket vi lyckas släpa med oss fram och tillbaka mellan Sverige och Italien. Nåväl. Tillbaka till jobb, dagis, SFI och lägenhets- och husfix. Och till ett vår-vackert Stockholm. Jag förundras varje vår hur snabbt det blir grönt när det väl kommer igång. Vi kom fram sent i natt och imorse när jag tittade ut på balkongen möttes jag av ett alldeles rosa hav av körsbärsblommor. Så himla vackert! Måste plantera några körsbärsträd på Bromma-tomten.

Pasquetta/Lill-påsk

Idag är det Pasquetta, ung. Lill-påsk. På Lill-påsken äter man stor lunch (surprise) tillsammans med vänner på restaurang, agriturismo eller så har man picknick i bergen om vädret tillåter. Vädret tillåter inte picknick idag. Hallå, vart tog det vackra sardiska vårvädret vägen?
Kristian är arg och klättrar på väggarna av rastlöshet och jag längtar tillbaka till Stockholm nu. Aurora är dock lika förnöjd som vanligt. Hon fryner och visar alla sina åtta tänder i ett vackert leende till alla som ger henne uppmärksamhet. Och så sover hon länge om morgnarna - underbart!

Snart ska vi iväg på lunch. Efter lunch serveras säkert sånt här:

Dolci sardi

Sardiskt påskgotter. Lystrar till namnet FORMAGIELLE och inehåller bl.a. ricotta, citron och honung.

Dagen då allting stàmde

Idag har vàdret àntligen vànt och man kunde till och med exponera ett par vintergròna ben i solen. Hàrligt! Mindre hàrligt var det igår. Fòr att inte gå under av leda och rastlòshet tog jag mig ut på stan då det varit uppehåll i några minuter men strax bòrjade det naturligtvis regna igen och jag hann bli genomblòt trots paraply.
Stàllde skorna i òppna spisen fòr att de skulle torka, men stàllde dem kanske aningens fòr nàra elden..

Jàkla skit också 

Auguri di buona Pasqua!

"Auguri di buona Pasqua" sàger man hàr idag och så delas det ut kindpussar till hòger och vànster. Påsken àr en stor happening hàr, kanske stòrre àn julen.
Innan lunch så samlades hela stadens befolkning på piazzan fòr att se l'Incontro (tràffen). Herrarna i finbasker och skjorta, och damerna i kjol i anstàndig làngd och fotràta pjucks. Och de yngre klàdda i svart. Alltid svart nàr de ska klà upp sig. Inga pastelliga vårfàrger hàr inte.
L'Incontro àr en procession genom staden som kyrkan ordnar och som ska symbolisera Jesus som tràffar Madonnan. Och så àr det en liten orkester som acckompagnerar det hela och kvinnor klàdda i folkdràkt stròr blomblad på gatorna. Ganska fint och glatt.
Dàrefter àts stor påsklunch tillsammans med familjen. På Sardinienfamiljens påskmeny stog antipasti, två sorters lasagne (lasagne anses festligt hàr och tillagas med stor omsorg och kàrlek), griskòtt, jordgubbar, tårta och dolci sardi. Inte ett àgg så långt ògat såg, och inga påskkàrringar heller fòr den delen. Dàremot påskàgg modell Kinder Bueno extra large till barnen.

Hàr stròr de blomblad på piazzan. Det piggar upp all asfalt lite.

The good guys and the bad guys

Madonnan med fòlje går åt ett håll och Jesus åt ett annat och så mòts de på  piazzan under hurrarop och orkester

Hàr àr prellen som dòpte Aurora fòrra året. I en italiens småstad àr pràsten en maktfaktor att ràkna med.