Recap 2010

Sardinienfamiljens 2010, mixed picks:

Jag spenderade all ledig tid med at plugga 30 HP Hållbart familjeskogsbruk på distans och hade INGET socialt liv what so ever. Här med mina fina kurskompanjoner Charlotte, Karin och Helena. Fasiken va duktiga vi var.

 Jag gick (vaggade) omkring med stor mage hela våren..

.och Kristian hängde på dagis (på fotot är det K som hasar sig ner i mitten).

Äntligen fick jag fina bokhyllor, har alltid irriterat mig på Billy. Andrea och jag (okejrå, mest Andrea) slipade, målade och spacklade och det kändes som om de aldrig skulle bli klara. 

Den stora händelsen var förstås den nya familjemedlemmen. Välkommen lilla Aurora!

Här inspekterar Kristian lillasyster som han kallar Anoja. Eller rätt och slätt Bebisen.

Kristian fick följa med bäste morbror Erik och Belinda till Sigtuna och prova bröllopstårta.

...och bästa moster Anna och  Anders tog med Kristian på värsta tågturen en dag. SÅ uppskattat. 

Här är Krisian taggad inför medeltidsveckan i Visby. Åh vad bra vi hade det hos mamma/mormor. 

 

I september döptes Aurora här på Sardinien och min fina fina familj kom över några dagar.

och min allra finaste Kristian fyllde tre år - Geee, time flies!

Gott nytt på er!

Låt mig presentera: Fikonopuntianen (Fichi d’India)

När någon säger Sardinien till dig ser du säkert stränder framför dig. När någon säger Sardinien till mig ser jag FIKONOPUNTIANER framför mig. Rätt omständigt namn men det är en sån här kaktusväxt och den växer överallt här. Förutom att de växer vilt planteras de också som staket kring odlingar och så, för de är så mycket effektivare än taggtråd. De växer tätt tätt och så har de långa sylvassa taggar. Googlade lite på kaktusfikon som dess frukt heter och växten kan tydligen bli upp till fem meter hög. Frukterna, som blir röda/rosa/gula när de mognar, är saftiga och söta och påminner lite om päron i konsistensen. Om man kan bortse från kärnorna så är det mums! Men plocka dem för guds skull inte utan handskar. Det gjorde jag en gång. Man ser inte att frukterna har fullt av små små tussar av vassa hår som fastnar i huden. Jag hade fortfarande en vecka senare såna där små stickor kvar i handen. 

Sådärja, en liten Sardinen-lektion blev det här.

Già zuccherato (Redan sockrad)

Visst att Italien kan skryta med världens godaste mat men barnmaten når långt ifrån en topp-placering. De har för guds skull socker i burkmoset. När vi i Sverige är vana vid att produkter marknadsförs med ”Inget tillsatt socker” så råder här det omvända. ”Giá zuccherato” (redan sockrat) står det på förpackningarna här. All fruktmos på burk till barn innehåller socker. Mosat päron med socker, äpple med socker, banan med socker. You name it. Och inte nog med det; läkarna här säger att socker för barn är nyttigt för hjärnan! Jomenjooo. Så en liten matsked socker i mjölken har man också. 

När jag var hos barnläkaren med Kristian när han var liten för att mäta och väga (här går man inte till nåt BVC utan till en barnläkare som mäter, väger, lyssnar på hjärta och lungor och känner så att pungkulorna ligger rätt. Varje månad!...) så blev Il Dottore alldeles paff när jag sa att jag inte gav den då 8-månader gamla Kristian parmesan! Det är ju var barns rättighet förstog jag. När jag försynt sa att parmesan är ju salt så tyckte han att det är bara bra med lite salt.. Inte riktigt det jag fått lära mig i Sverige. Det är också läkaren som säger att den här månaden får barnet börja med köpt äppel- och päronmos, och vid nästa besök ”ordinerar” han en minestra på riskräm och grönsaker på burk osv. Och enligt läkarna är burkmos att föredra framför hemmagjord för det är slätare konsistens och därför bättre för matsmältningen. Alltså, dör på den! Det är ju helt galet vad de tutar i mammorna (det ligger oftast på mammans lott det här med barnen)! Kristians kusin Gabriele som nu är fem månader äter inte hemmamos utan socker. Själv vägrar jag att ge Aurora en endaste liten burk. Så jag mosar, mosar och mosar.

Så det är så allt börjar; socker till bebisarna och så går åren och barnen får sockerkaka eller Kinder Bueno till frukost och mellanmål och mjölktänder behöver ju inte borstas så noga, de ska ju barnen ändå tappa! Och så går ytterligare några år och tandläkarna och tandprotestillverkarna gnuggar händerna (höll på att skriva tänderna).. Hejochhå.

Förkylda män

Ibland verkar det som om förkylda män är näst intill döende. I alla fall så väldigt väldigt sköra att de inte får ansträngas av saker som att värma välling, klä på barn eller laga mat. 

Andrea vaknade med feber idag, eller nja, termometern visade på 36,9. När sjukdomsbeviset gick om intet slängde Andrea termometern ifrån sig med ett fnys och sa att det måste vara fel på den. ”Jag har MINST 38 grader”, deklarerade han. Hela morgonen har han således legat på soffan och gett ifrån sig tunga suckar. Men av erfarenhet vet jag att Andrea brukar vara ganska stoisk. Som när han ringde och sa att han halkat på en isfläck och säkert brutit benet. Jag tänkte ”Herregud, shape up! Du har säkert bara trampat snett.” Men det var tur att jag inte sa något för det visade sig att ledbandet gått av och att det var två sprickor i benet. Måste ha gjort ont som satan. I alla fall, det jag ville komma till var att han kanske HAR feber och faktiskt ÄR risig. Stackars. Fast så får jag såna där bittertankar; ”Och jag då, är det ingen som tycker synd om mig förutom jag själv i hemlighet?” Det är ju som att ha tre barn att ta hand om nu. Suck.

Jag läser inte Prinsessan de Clèves

Klockan är åtta och Aurora och jag har varit uppe i två timmar och vi är lika snoriga båda två och har sovit lika illa. Hm, det kommer att bli en lång dag. Jag känner det på mig. Gossarna sover fortfarande de lyllosarna.
Om en havtimme går jag med Aurora i släptåg på café Bill Bo och dricker kaffe latte och äter croissant och det är en av de bästa stunderna på hela dagen. Bara jag och en god bok (Aurora räknas inte för hon sover då). Började på den där franska 1700-talsklassikern Prinsessan de Cléves men gav upp efter 23 sidors namedropping (dåtidens namedropping av idel grevar och prinsar) och har istället börjat på The Help av Cathryn Stockett som verkar riktigt bra. Kan också rekommendera Drottningoffret av Hanne-Vibeke Holst som jag precis har läst; lättsam och välskriven.

3-årskalas, julaftonsmiddag, juldagslunch

Festligheterna avlöser varandra och i fredags var det Kristians 3-årskalas. På bilden syns festfolket och det kan tyckas se ut som få men jag lovar – det kändes som om det var tre gånger så många barn här, de liksom myllrade omkring och strösslade leksaker kring sig. Fiskdammen var en given succé och likaså att alla fick turas om att blåsa ut ljuset i tårtan. 

Igår kväll tittade tomten förbi och Kristian blev vansinnigt uppspelt och studsade runt runt. Efter att tomten gått jämförde Kristian och kusin Ele julklappar hela kvällen och vi större åt en bastant middag bestående av antipasti, lasagne (ljuvligt krämig), lamm med kronärtskockor, frukt och panettone. Panettone är en sorts torr kaka med russin och torkad frukt som är obligatorisk på det italienska julbordet. Det är som typ dopp i grytan; ingen tycker att det är gott (väl?) men det hör till.

...och snart är det juldagslunch och jag kommer att stå mig i flera dagar.

Buon Natale!

Jag har förgäves försökt ta några fina julfoton på barnen men fick inte riktigt till det. Kristian tröttnade efter 45 sekunder. Så här blev resultatet.

Hoppas ni har en fantastisk julafton. Här i Italien börjar firandet först ikväll med megamiddag, och sen kommer den italienska tomten vid 12-slaget och det är först då man önskar varandra en god jul. Eftersom i alla fall Kristian kroknar vid 9-tiden på kvällen så har jag förhandlat till mig att tomten, a.k.a Kristians italienska gudfar, ska komma innan middag. Jag är inte något fan av italienska jular (det här är min tredje) och försöker sonika låtsas som om det inte är julafton idag för blir lite deppig när jag tänker på de vackra jularna i Dalarna. Här är det lysrörsbelysning i taket, plasttallrikar, plastgran och julklappar hullerombuller. Regnar gör det också.

Un chiletto di torta/Ett litet kilo tårta

Imorgon fyller Kristian tre år och det ska naturligtvis firas som sig bör. Pejlade lite med svägerskan som sa att barnen brukar ha med sig tårta till dagis. Helst karamelltårta. Eftersom vi har sagt till fröknarna att de inte ska ge karameller till Kristian så kan vi ju inte komma med en karamelltårta (vad exakt det är vet jag inte). Jag knatade iväg till ett kondis idag som ägs av zia Maria och efter en radda frågor, typ vilken tid ska den ätas, målgrupp, text och innehåll så är den nu beställd. Här mäts tårtor tydligen i vikt och inte i bitar och vi kom fram till att un chiletto, dvs ett litet kilo, blir bra. Jag älskar det italienska språket!

Imorgon kväll blir det kalas här hemma och Kristian är vansinnigt peppad. Fiskdamm, som inte är en italiensk företeelse, blir det också. Andrea är på.

Hemma-experiment

Ibland gör jag små experiment hemma som går ut på att se hur lång tid det tar för min käre Andrea att plocka upp eller undan nån grej som han har lämnat, t ex en tom vattenflaska på soffbordet, en gammal strumpa på golvet eller en handduk draperad över fåtöljen. Men jag lyckas aldrig fullfölja experimentet för det slutar alltid med att det blir jag som till slut plockar undan i alla fall. Jag är inget under av ordentlighet men va fn, lite ordning och reda tack. När jag surt påpekar att den eller det har legat nånstans i x antal dagar ser Andrea uppriktigt förvånad ut och tittar på objektet i fråga som om det faktiskt är första gången han ser det. Är det inte lustigt.

Italiensk TV – Gör om och gör rätt

Näe, den enda TV-kanalen som går att titta på här, BBC, har försvunnit. Puts väck! Det är snudd på katastrof då det är en av mina få connections med omvärlden. Jag kommer att dö en långsam intellektuell död om jag stannar här för länge och BBC är en av få livlinor. BBC känns seriöst och ovinklat. Till skillnad från italiensk TV som är ett HÅN mot italienarna i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Men det förstår de inte för TV rules here. Varje italienskt hem har minst två TV-apparater, varav en i matrummet så att man inte ska missa något när man äter.

Programmen har så mycket fel att jag vet inte vart jag ska börja. OK, jag börjar med det mest fundamentala; att tre av de sex största kanalerna ägs av Silvio Berlusconi och det är ju uppenbart att en premiärminister inte ska kontrollera media. Vidare är det så pinsmt simpelt alltihop. Alla program är så fullkomligt intelligensbefriade att jag blir obehagligt berörd. Det är idel medelålders män i kostym som skojar och har sig, flankerade av lättklädda damer som kallas Veline. Striscia le Notizie (Strimla nyheterna) heter ett omåttligt populärt program som också  Andrea gillar. I programmet ger de en tillbakablick på nyhetsveckan som gått, men då är det sånt som att en politiker snubblade eller något annat tokigt. De s.k. nyheterna presenteras av två medelålders män och då och då kommer två dansandes tjejer in i studion, s.k. Veline, som filmas uppifrån och underifrån. Varje år är det auditions runt om i Italien för att kora två nya Velinor; en blond och en brunett. I ett annat poppis program som heter Gira la Ruota (Snurra hjulet) är Victoria Silvstedt nån form av Velina till den manlige småmullige presentatören. Victoria skuttar omkring och snurrar på ett hjul som tävlingsdeltagarna kan vinna saker från. Jag så stolt över min landsmaninna.

Nyhetsprogrammen håller likaså låg nivå. De kan frossa i samma nyhet om en flicka som mördades av sin kusin (all respekt) i flera veckor samtidigt som utrikesnyheter lyser med sin frånvaro. Det är lite Se & Hör över alltihop.

Nu tänker ni kanske att de måste ju ändå visa några bra filmer ibland. Jodå det gör de. Fast de är dubbade till italienska så munnarna rör sig i otakt till talet och alla röster liknar varandra, så jag ser inte på filmer heller.

En annan Major Issue är att de visar reklam som riktar sig till barn. Eftersom Silvio gör sig en förmögenhet på just TV-reklam så går, som vanligt, hans egna intressen före allmänhetens. Det är söta frukostflingor och Kinder Bueno och leksaker. Och reklamen visas självklart mitt i barnprogrammen.

Men allt det här skulle man ju kunna leva med om TVn bara var något perifert i en italiensk familjs vardag men så är det inte utan TVn är Guds gåva till folket. TVn är i centrum i var mans hem och italienarnas största och viktigaste nyhetskälla. Det är därför det hela är så oroväckande. GÖR OM OCH GÖR RÄTT, vill jag skrika.

Hello Kiwi

Jag har en känsla av att Kristian tittar för mycket på TV och att han, trots sin låga ålder, också snappar upp reklamen. Jodå, här bombarderas barnen skrupelfritt av TV-reklam mitt i barnprogrammen. Det är bilar, små gosedjur, TV-spel och barbiedockor. Men mest av allt är det Hello Kitty som uttalas Kitti på italienska. Härom kvällen när vi åt frukt efter maten utropade Kristian förnöjt ”Hello kiwi!”

Mammaupptagen

Alltså, varför kallar man föräldralediga för lediga? För de som inte har varit föräldralediga är ordet verkligen vilseledande. Jo visst jag fattar att man är ledig från jobbet men om någon frågade mig vad som är mest krävande av att vara hemma med småbarn eller jobba så vete sjutton om om två barn inte är mer jobb. Självklart så är det fantastiskt att se barnens framsteg och den här perioden kommer aldrig igen osv men LEDIG? Oh no. På jobbet får man i alla fall små mikropauser när man t.ex. går till skrivaren, tar en medhavd snabblunch, dricker kaffe eller småpratar med nån utan att en människa på en meter pockar på ens uppmärksamhet. Just nu känns det faktiskt som höjden av lyx bara att få gå på toa själv.

Här får ni en till karamell att suga på; vad är svårast: Att få på alla ytterkläder på en treåring eller få en medarbetare att göra ett jobb?

Tillbaka på Sardinien

Efter 12 timmars resande med lååång mellanlandning i Bergamo (eller Milano som Ryanair envisas med att kalla det) så är vi åter på Sardinien. Resan gick bra och vi kom fram i går kväll, bara lite skrufsigare än när vi startade. När vi äntligen landade i Cagliari hade vi mosrester på tröjorna (Aurora och jag), kräks på brallorna och Conversen (jag) och majskroksrester i håret (Aurora). Så går det när man glömmer våtservietter. Hur kunde jag glömma våtservietter, det är ju typ nummer ett på packningslistan när man reser med en sjumånaders.

Jag hyser en hatkärlek till Ryanair, hat för att de behandlar passagerarna (på andra företag brukar man säga kunder) som boskap utan några som helst rättigheter, och passagerarna uppför sig därefter; knuffas och trängs och köar i över en time innan avgång för att få bra platser. Brrr. Och sen är det ju rätt svårt att komma till ro på flyget, även för en övertrött bebis, när de maxar ljudvolymen för att i en aldrig sinande försäljningsström informera om allt supermegabra som de säljer. Ja ni vet säkert, det är cigaretter utan rök, hip hop-klockor (VEM vill ha en hip hop-klocka och vad ÄR det?), lotter, mat, dryck, extra benutrymme, telefonkort och en hel massa annat som man bara inte kan vara utan. Och allt sägs omständigt på både engelska och italienska. Och inte blir det lättare att somna när de dessutom har strålkastarbelysning på under heeela resan. Men lite kärlek ändå för att de faktiskt flyger till och från den här ön mitt i Medelhavet för en billig peng.

Andrea kom och hämtade i Cagliari. Kristian var också med och han hade varit jättepeppad för att få se flygplan men han sov under hela resan, både till och från flygplatsen. Min lilla prins har fullt med prickar över hela kroppen och det är särskilt pricken bredvid höger näsborre som kliar alldeles förskräckligt. Stackarn, men bra att han får vattkoppor nu så kan vi bocka av den. Tyvärr missar han julteatern på dagis som de har repeterat sen i mitten av september. Jag som hade sett fram emot att se Kristian som fåraherde – det var ju julens höjdpunkt!

Vart tog de 20 graderna vägen förresten? 12 grader har spårlöst försvunnit sen vi åkte och nu är det vansinnigt kallt både inne och ute.

La varicella/Vattkoppor

Kristians kusin Ele hade vattkoppor förra veckan och som ett brev på posten kom de små utslagen på Kristian. Först tre i nacken, sen ett antal på magen. I skrivande stund har jag inte fått dagens prickrapport. Jag är kvar i Stockholm tills imorgon och får hålla tillgodo med de här fotona som Andrea skickade. Åh mina fina!
Passade på att köpa några böcker, bl.a. Kristiana Kappelins Berlusconi-bok och jag är SÅ läs-peppad!

Stockholm ToR

Är på snabb-besök i Stockholm och det var ju självaste den att man skulle glömma jackan på Sardinien. Det är 35 graders skillnad och det är ju kallt som tusan. Jag är ofta rätt neggig på Sardinien och kommer på en massa saker som är bättre med Sverige men vinterväder med overaller och skor och mössor och dra vagn med alldeles för små hjul i snön hör inte dit. Aurora och jag kom hit i förrgår och My God vad jag saknar Kristian redan. Jag pratade med honom i telefon igår och då sa han "Maaaammaaaaa komma hem" med sin allra mest ynkliga röst (och så klappade han telefonen sa Andrea sen) och då brast mitt mammahjärta nästan. Åh längtar!

Noll julstämning

Julstämningen bara vägrar att infinna sig trots att vi närmar oss mitten av december. Det kan ha att göra med att det är över 20 grader ute – sweet! Ikväll kändes det nästan lite tropiskt och först nu ser jag att månen halvligger ner här. Jag glömmer bort att vi nästan är på Afrikas breddgrader. Så är det här på ön; det är varken Europa eller Afrika utan någonstans mittemellan.

Hur som helst, personligen skulle jag kunna hoppa över julpynt i år men man vill ju att barnens ögon ska tindra när de minns sina barndomsjular. Det blir dubbelt upp av pepparkaksbak, julpynt, adventsljusstakar och allt vad det är nästa år i Sverige istället. Här känns julen mest som halloween-firandet i Sverige; kommers och påklistrat. I katolska Italien är det påsken som är The big thing.

För övrigt så har Aurora börjat vakna okristligt tidigt. Runt 05.30-snåret tycker hon att det är alldeles lagom att börja dagen. Men hon äter iaf inte på nätterna längre.

En glittrig 27a tack

Idag kom ett mail från Kristians nya dagisgrupp i Stockholm:

(...) Rävarna är väldigt spända på Kristian och hans födelsedags-siffra hänger redan uppe i värdshuset! Skulle vara jätte roligt för rävarna om ni kanske vill skicka ett vykort från Sardinien då Rävarna tidigare arbetat med komunikation och har skapat sin egen postlåda!

Alltså, så fint. Jag älskar svenska dagis. Tänk att de får äta lunch på ett värdshus i Stora skuggan varje dag när de inte är utomhus och leker pedagogiska och könsneutrala lekar. Fantastiskt! Jag känner mig verkligen peppad inför dagisstarten å Kristians vägnar.

Mmmm, jag skulle också vilja ha min födelsedagssiffra upphängd ovanför min plats i kontorslandskapet när jag kommer tillbaka från min mammaledighet. En 27a med glitter och glada färger. Det vore nåt.

För det mesta är de som små solstrålar

Idag i matbutiken låtsades jag att jag inte såg Andrea när han kom emot mig i kassan med en vilt fäktande och skrikande Kristian i släptåg. Jag vet, skäms på mig men i kön till kassan som var en kilometer lång, minst, illskrek Aurora och kassörskan sa att jasså, det var den här lilla som skrek så förskräckligt, och jag orkade liksom inte säga att ja det var hon och här kommer storebror. Och eftersom jag bryr mig om vad andra tycker, även om jag försöker låta bli, så skulle jag vara tvungen att tillägga något om att i vanliga fall så har vi pli på barnen och de brukar vara som små solstrålar. Jag lovar!

Två-noll till Stockholm

Nu är det dags att göra en kvalster-räd igen. De där små rackarna stortrivs här i fukten och nu har jag blivit allergisk på nytt efter ett uppehåll på några veckor (fattar inte om de kommer och går men det var ett tag sen nu som jag kände av dem). Alltså, ut med alla madrasser, skaka alla täcken och filtar, byta lakan, städa i varje vrå och, nytt för den här gången, bikarbonat på madrasserna som sen damsugs upp. Det ska tydligen göra susen. Den här eviga allergin mot kvalster, cypresser och nåt medelhavsgräs och allt vad det är som jag inte tål, är en av (ganska många) anledningarna till att vi inte kan bo här mer än kortare perioder.

En annan anledning till att vi faktiskt inte kan bo här är att det inte finns en enda lekplats i hela stan. Och då snackar vi stad på i alla fall 10 000 invånare. Okej, det finns en men den är i utkanten i den del av stan som kallas the Bronx av lokalbefolkningen. Det är dessutom bara med god vilja den kan kallas för lekpark då det endast finns en gungställning utan gungor och ett par andra trötta lekgrejor. Jag tog mig i alla fall dit med Kristian för ett par veckor sen men då hade den stängt för vintern. Just det. Stängt. Den enda kommunala lekparken stänger alltså vintertid. Så det finns inte en enda park eller lekpark i hela j-a stan. För barnen kan ju bli förkylda om de leker ute på vintern. Och kommunen har väl inte råd att låta någon plocka glasskärvor och hålla efter. Kristian får ta igen en hel del utomhusvistelse när han börjar på ur och skur-dagis i Stockholm i februari.

Och ja, jag vaknade på fel sida idag.

Mina finaste

Vår granne

Trots många dagar med strålande sol (Sardinien har 300 soldagar om året) och behaglig temperatur så går inte vår granne zia Antonia utanför dörren på hela vintern. Hon är väl en 75+ och har allt sedan makens död gått klädd i svart från hucklet i topp till de korviga nylonstrumporna till tå.

Likt en mussla kryper hon in i sitt hus i slutet av september och visar sig inte förrän i slutet av mars. Ibland går vi över med några mandariner från trädgården eller annat och när hon öppnar dörren känns alltid en svag lukt av fukt och mögel. Det är tydligen inte bra för hennes hälsa att vara utomhus så barnen handlar och står i.. Hmmm, jag undrar vad som är värst, svalt utomhus eller fuktigt inomhus.

Zia betyder förresten ordagrant moster eller faster men det kan i princip vara vem som helst, en avlägsen släkting, en ingift släkting eller en god vän till familjen bara.

Pasta-land

Idag slängde jag ihop en grönsaksrisotto. Bara sådär. Jag tycker själv att jag har blivit en hejare i köket men det är verkligen inte lätt att imponera på en sard. I synnerhet inte när man ger sig på italienska rätter. Andrea och Kristian är mina tåliga försökspersoner när jag experimenterar mig fram till olika maträtter. Jag spenderar verkligen orimligt mycket tid i köket och i olika affärer, små grönsaksbodar och slaktare. Man vet aldrig, ibland kommer det något nytt spännande som t ex avokado, mango eller fullkornsris hit till pasta-land.  Ödmjuk som han är Andrea är omdömet ofta ”Mmm, annorlunda” om mina maträtter medan Kristian mest går omkring som en osalig ande runt matbordet och plockar med nån leksak här och nån grej där. Det är stört omöjligt att få vår 3-åring att sitta till bords en hel måltid.

Igår lagade Andrea middag, pasta med lax-röra. Jag föreslog att vi skulle äta den med tagliatelle istället för mezze penne (en pastasort som till Andreas förtvivlan inte verkar finnas att köpa i Stockholm), varpå Andrea ser frågande på mig. Laxröra äter man ju med mezze penne, det vet tydligen varenda människa. Let´s go crazy och kör tagliatelle, insisterade jag men nej den gick inte. Eftersom det här med pasta är en hjärtefråga för varenda sard så gav jag mig till slut. ”Det här måste jag berätta för Ambra” (systern), sa Andrea. ”Det här måste jag skriva om på min blog”, tänkte jag. Och vi kommer att berätta den här lilla episoden på helt olika sätt och Ambra och Andrea kommer att skratta åt mitt tokiga pastaförslag. Det bjuder jag på.  

Här handlar jag frukt och grönsaker. Anspråkslöst på utsidan men bara närproducerat på insidan. Så rätt, så rätt.

Och ibland får vi leverans från svärfars odlingar. Underbart!