Idag slängde jag ihop en grönsaksrisotto. Bara sådär. Jag tycker själv att jag har blivit en hejare i köket men det är verkligen inte lätt att imponera på en sard. I synnerhet inte när man ger sig på italienska rätter. Andrea och Kristian är mina tåliga försökspersoner när jag experimenterar mig fram till olika maträtter. Jag spenderar verkligen orimligt mycket tid i köket och i olika affärer, små grönsaksbodar och slaktare. Man vet aldrig, ibland kommer det något nytt spännande som t ex avokado, mango eller fullkornsris hit till pasta-land. Ödmjuk som han är Andrea är omdömet ofta ”Mmm, annorlunda” om mina maträtter medan Kristian mest går omkring som en osalig ande runt matbordet och plockar med nån leksak här och nån grej där. Det är stört omöjligt att få vår 3-åring att sitta till bords en hel måltid.
Igår lagade Andrea middag, pasta med lax-röra. Jag föreslog att vi skulle äta den med tagliatelle istället för mezze penne (en pastasort som till Andreas förtvivlan inte verkar finnas att köpa i Stockholm), varpå Andrea ser frågande på mig. Laxröra äter man ju med mezze penne, det vet tydligen varenda människa. Let´s go crazy och kör tagliatelle, insisterade jag men nej den gick inte. Eftersom det här med pasta är en hjärtefråga för varenda sard så gav jag mig till slut. ”Det här måste jag berätta för Ambra” (systern), sa Andrea. ”Det här måste jag skriva om på min blog”, tänkte jag. Och vi kommer att berätta den här lilla episoden på helt olika sätt och Ambra och Andrea kommer att skratta åt mitt tokiga pastaförslag. Det bjuder jag på.
Här handlar jag frukt och grönsaker. Anspråkslöst på utsidan men bara närproducerat på insidan. Så rätt, så rätt.
Och ibland får vi leverans från svärfars odlingar. Underbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar