Får och människor

På Sardinien finns det drygt 1,5 miljoner människor och dubbelt så många får. Idag på min promenad så mötte vi några av dem. Aurora frustade av förtjusning och vevade energiskt med sina små armar och ben när hon såg fåren gå förbi. Dagens höjdpunkt tror jag hon skulle säga om hon hade kunnat prata. 

Kort lunch-resumé

Jag tar tillbaka det där om lejonstatyer som jag skrev tidigare. Villan var verkligen jättefin och smakfull med värsta stora trädgården med gräsmatta som såg ut att vara trimmad med nagelsax. Vill också ha! Jag var tvungen att stå och titta på allt det gröna ett tag. Det är så mycket betong här i stan för trädgårdarna, när de finns, ligger nästan alltid bakom husen så man ser dem inte från gatan tyvärr.

Lunchen var god och väl tilltagen som luncher alltid är i det här landet. Vi var väl ett 30-tal och efter några glas av Elias röda kom Berlusconi på tal och det dröjde inte länge förrän ALLA stog upp och vevade med armarna och blev varma om kinderna av diskussionens hetta. De pratade högt och i munnen på varandra för att föra fram sina argument för och emot Buckan. Jag förstår verkligen inte Berlusconianhängarnas argument, jag gör det bara inte.  

Vinst varannan gång

Med en treåring är humöret ett lotteri. Hoppades på bra humör-vinst igår i badhuset, och mindre trilsk än de senaste dagarna. 

Sammanfattningsvis kan vi väl säga att de första 50 minutrarna gick bra. Jag guppade runt runt med Kristian som höll ett stadigt tag om min hals, tillsammans med de andra mammorna och deras telningar. Det var ingen lektion egentligen, utan mest plaska omkring. När timmen började närma sig sitt slut tog Kristians goda humör också slut och ingenting var bra plötsligt. Han vägrade gå ur bassängen, vägrade att duscha (här gav jag med mig), vrängde och skrek när jag skulle sätta på honom kläderna (sket i strumporna till slut), la sig på golvet och ylade, ville envist ta ut kläderna ur en annan tants skåp och grät högljutt när han inte fick. De andra mammorna hade inte vett att låtsas som ingenting utan var tvungna att fråga vad det var för fel, varpå jag med ett stelt leende väste fram att han bara är lite trött. Herregud, har de aldrig sett lite treårstrots? Vänta ni bara, tänkte jag, tills era harmoniska tvååringar börjar trilskas.

Puh, tålamodet sätts verkligen på prov just nu. Varje dag. Men mellan sina trotsperioder är lilla prinsen ett under av lugn och harmoni och han ser kärleksfullt på oss arma föräldrar och delar ut pussar och kramar till höger och vänster. Som om han buffrar kärlek för en ny trotsperiod som komma skall.

Idag ska vi på lunch hos Andreas syssling som bor här i stan. Han har vunnit på lotto och byggt värsta villan tydligen, som vi ska inspektera idag. Undrar om de har såna där lejonstatyer vid grindarna.

Extra dagisaktivitet

Idag ska jag följa med Kristian till badhuset. Det är dagiset som har ordnat badaktivitet en timme varannan lördag; bra initiativ även om vi inte hinner med så många gånger innan vi åker till Sverige. Men iaf, idag ska det badas. Det vore ljug att säga att jag är pepp; baddräkt på januariblek kropp och badmössa (obligatoriskt) som sliter i håret, och säkert kallt vatten också, det är det alltid. Men Kristian är vansinnigt taggad så jag låtsas naturligtvis vara det med. Here we go.

Smått håglös

Det har regnat precis hela dagen och då finns det inget – absolut inget! – att göra här. Kallt som tusan är det också, särskilt inomhus (glöm inte långkallingar om ni åker till Sardinien på vintern!). Aurora sover, Kristian är hos Ambra och jag har håglöst tittat ut genom fönstret och räknat dagarna tills vi åker till Stockholm. Enkel biljett bokad och klar till den 25 februari. Längtar, och hoppas att Andrea äntligen ska komma igång med svenskan och få egna vänner och ett eget Sverige-liv. Så han inte går omkring och suckar och gnäller som jag gör här ibland (men jag försöker lägga band på mig och inte hela tiden påpeka att i Sverige, där gör vi minsann si och så, där finns den bästa sjukvården, den bästa barnomsorgen, lekparker, hemspråksundervisning och blabla).

Det hade ju varit toppen om vi kunde ta med solen, värmen och maten till Sverige. Och Andreas familj också. Det bästa av två världar liksom.

Jag får en liten liten klump i magen av att tänka på det han måste ge upp nu. Det känns som om det är MITT ansvar att se till att Andrea kommer att trivas. Det blev ju en halvdålig start förra gången vi bodde i Sverige, tre månader hanns med av fix med personnummer, ansökan till SFI och annat praktiskt, innan han halkade på en isfläck och fick sitta hemma med benet i bandage. Men hey, det kan väl bara bli bättre den här gången?!

Här var vi i Dalarna förra året, innan brutna ben.

Berlusconi och Bunga-bunga

Efter att under ett par veckors tid ha hört otaliga utläggningar om Berlusconis senaste flickhistorier i TV, radio, hemma hos Andreas familj och på cafét, så har nu massmedias och folkets intresse lagt sig. I vanlig ordning så kallar Berlusconi åklagarna för kommunister och så förhalar han rättegångarna och till slut tynar intresset och andra nyheter tar över. 

I en nyligen sänd TV-debatt fick en man frågan om hur Berlusconi fortfarande kan ha folkets stöd efter alla dessa turer med minderåriga, ändring av lagar och påstått samröre med maffian, varpå den tillfrågade slår ut med armarna och med ett avväpnat leende svarar att ”Italienarna kan identifiera sig med Silvio! Han är en av oss!”. Det ligger säkert något i det men jag skulle vilja påstå att det är tvärtom; Berlusconi har satt den låga standarden för vad som är acceptabelt här.

 Appropå TV så har jag sett samma inslag med Silvio otaliga gånger de senaste veckorna. Ett tal till folket om hur han har utsatts för en komplott, hur han och hans familj har blivit avlyssnade och om hur oskyldig han är. Han sitter framför en bokhylla där det står en häststaty (kunskap, styrka och makt hörrni. Symboliken skrivs på näsan) och inramade foton på honom själv med sina barn – knappast av en slump ditställda föremål. Om och om igen har italiensk TV visat det här inslaget, utan kritiska journalisters jobbiga frågor. Går folk verkligen på såna enkla knep?

De italienare som inte röstar på Buckan skakar unisont på huvudena och säger att ”han kommer att komma undan den här gången med, inget biter på den karln”.  Och jag är tyvärr benägen att hålla med, men kanske kanske.

Berlusconi försvarar sig med att ”det är bättre att älska vackra kvinnor än att vara gay”. Silvio, Silvio; alltid lika politiskt inkorrekt.

Här är Karima Keyek, a.k.a. Ruby; sjuttonåringen som Silvio med hjälp av ett par telefonsamtal fick ut ur häktet och det var så det hela började. Tillsammans med andra ladiez ska hon ha deltagit på den 74-årige premiärministerns fester, s.k. bunga-bunga-fester. 

Bilderna har jag snott från Huffingtonpost.com.

Landet vs Vasastan

Vi har fått erbjudande om att hyra ett hus alldeles vid Trälhavet utanför Åkersberga. I första hand ett år, antagligen fler. Vi har diskuterat fram och tillbaka men det kanske blir lite isolerat där ute för Andreas del. Det hade ju varit en annan femma om Andrea hade en massa vänner som han kunde hänga med, men han måste ju hitta dem först. Och det gör man väl lättare i stan. Och vad är bäst för barnen då? Rofylld uppväxt på landet med en pendlande mamma, eller ur- och skurdagis i stan? Bo nära morfar eller nära mormor, moster och morbror?

Våning i Vasastan eller hus vid havet, åh jag är fullt medveten om att det är ett lyxproblem - verkligen! - men kan inte sluta älta. Decisions, decisions.

Vi har fått besök

När jag kom ner i köket imorse så bara vad konstigt, tallriken på diskbänken är svart. Går närmare och ser att det rör sig. Gahh, myror överallt. Tar en träslev och petar på behörigt avstånd ner hela rasket i hon och spolar och där ligger de nog och simmar fortfarande. Tjing pax för att inte diska idag.

Men konstigt alltså, vi har aldrig haft myror i huset tidigare, knappt en endaste liten en. Men jag har läst någonstans (eller hört. Eller drömt?) att myror i hus tyder på bra kharma/feng eller liknande. Och jag känner mig faktiskt mer tillfreds här nu än tidigare. Nystädat och med tre nya tavlor är det okej. Och kvalstrena verkar ha försvunnit. Hej då kvalster och hej och välkommen säger vi till myrorna.

85-årsparteey i Nuraghus

Igår packade vi in oss fyra i Punton och styrde kosan österut, inåt landet, till Elias hemtrakter Nuraghus för att fira zio Pippino som fyllde 85 (inte 84 som jag skrev igår). Vid 12-snåret var vi på plats med kurrande magar.

Innan lunch var det mässa i bykyrkan som hölls till helgonet San Sebastians ära. Särskilt i de här små sardiska byarna är kyrkan verkligen en del av allt i samhället, på ont och gott. Men mest på ont, mer om det en annan gång. Hela kyrkan var smyckad med apelsiner och apelsinblad och rökelsen låg tung. Och det var helt fullsatt av unga som gamla och flera var klädda i folkdräkt. Efter mässan bjöds det på hembränt och kakor i nån församlingslokal och så var det levande musik och dans. Sarder ÄLSKAR att dansa. De kan ställa till med spontandans varsomhelst. Och då är det sardisk folkdans som gäller. Två och två, tre och tre, i  en enda stor ring; tja lite som man känner för. Och det är barn och gamla och tonårskillar, alla är med. Sardisk dans (ballo sardo) ser lätt ut men jag lovar; det är det inte. Man ska liksom vicka på fötterna på ett särskilt sätt. Och så snurrar de runt runt och det är nästan hypnotiskt att titta på. Gillart! 

Med mina blygsamma 165 cm var jag en av de längsta i lokalen. De är inte så långa, sarderna. De påminner lite om vegetationen här på ön faktiskt; korta och väderbitna.

Så var det dags för lunch i en restaurang uppe i bergen. Det serverades antipasti, två sorters pasta, griskött och kalv, potatis, sallad, tårta, frukt och kaffe. Och massor av kakor, s.k. ciambelline. Efter fyra timmar var vi mätta och belåtna, särskilt Kristian. Han fick fanimej i sig ett svenskt barns årskonsumtion  av socker på fyra timmar. Alla bjöd honom på godis och kakor och de SOCKRADE kakorna åt honom. Allvarligt! Och man vill ju inte vara den där snikna svenska mamman som inte unnar sitt barn lite gotter, när alla andra barn får. 

Här kommer några picks från lunchen: 

Festföremålet, Elias äldsta brolla.

Det här var min bordsgranne. Han sa inte många ord men han hade väl fullt upp med att tugga kanske. Jag slår vad om att Aurora har fler tänder än vad han hade. Det första han gjorde var att hala upp sin egen kniv, modell fäll. Alla sardiska fåraherdar med självaktning äter med egen kniv.

Två av sju syskon; Bruna och Berna. Här med barnen Gabriel och Laura.

Kribbo med sysslingarna Laura och Rebeca

På vägen hem mötte vi några jägare som hade skjutit tre vildsvin. Tydligen så surrar de fast djuren på bilarna och så åker de några ärevarv runt byn för att visa upp hur duktiga de har varit. Och så super de. Nu könsstereotypar jag lite här men är det inte typiskt killar?

Här händer det grejer

Åtta månader har svischat förbi sen Aurora föddes och nu kan det lilla livet resa sig upp själv. Hon hivar sig upp i spjälsängen och så står hon en stund och vinglar på sina tjocka fina ben innan hon med en förvånad min tappar balansen och trillar omkull. Och så upp igen. Åh hon är verkligen försigkommen.

Jodå, här händer det saker. Det gör det verkligen.

Idag ska vi på 84-årspartaj i en byahåla här i närheten. Är rätt så pepp.

Aurora 8 månader

Napp-avvänjning på ett kick

Kristian har blivit napp-fri, dag som natt. Efter tre år av mer eller mindre ständigt nappande (helt och hållet föräldrarnas fel som trugade med nappen när han var lite bebb för att få lugn och ro) fick det vara slut tänkte Andrea och jag, och avvänjningen gick på, hör och häpna, en minut! Vi gjorde ett fult trick som jag skäms lite för men okej. Först berättade vi för Kristian att efter att man fyllt tre så börjar napparna smaka illa och så gned vi försiktigt varje napp med lite rå kronärtskocka som har en besk och sträv smak. Efter att intet ont anandes ha provat två nappar för att raskt spotta ut dem igen så slängde han dem i sopen och har inte frågat efter napp en enda gång. När jag frågade om han ville ha nappen när han skulle sova sa han bara ”Nej, isch” och somnade så fint. Och det här var för ett par veckor sedan. Min älskade lilla unge.

Nappen - ett minne blott!

Bloggibloggi

Andrea är klar med sin kurs nu så i praktiken är vi båda hemma med barnen, fast Andrea har alltid fullt upp med att hjälpa Elia eller fixa grejer, och själv har jag fullt upp med... att spana in hela den här bloggvärlden som är alldeles ny för mig. Är det bara jag som aldrig har läst bloggar förut? Oh my vad många det finns, om allt mellan mode och religion, och jag har hamnat i bloggträsket (2011..)!

Jag som alltid tyckt att de som tittar på dokusåpor inte har nåt eget liv, men nu imorse när Aurora hade tröttnat på att leka själv så bara "Vänta gumman, mamma ska bara läsa klart vad Sara åt till middag igår". Varning på den, det kanske är jag själv som ska ut IRL! Men hörrni, det är ju som att läsa andras dagböcker och man FÅR göra det, fast det känns lite som om jag stalkar de här personerna. Personer jag aldrig har träffat och ändå vet vilken färg de har på sin vardagsrumssoffa. 

Och nu när jag ser alla andras pimpade bloggar känner jag att jag måste fixa till min egen. Gjorde ett halvhjärtat försök häromdagen - ni kanske har noterat den stora blaffiga bilden längst upp, omöjligt att få den mindre! - men gahh, vad betyder meningar som den här t. ex:

"Om du har bränt din inläggsfeed med FeedBurner eller hanterat feeden med en annan tjänst anger du den fullständiga webbadressen till den här."

Det är när jag läser sånt här som jag inser att jag är hopplöst ute och att mina barn snart kommer att tycka att jag är PINSAM som inte hänger med när de pratar om cloud computing och vad vet jag.  
Och då tänker jag osökt på min mamma som sa att ungdomarna på tåget hade såna där stenkrossare (bergsprängare alltså). Haha, det var roligt.

Här är iaf de bloggar jag fastnat lite extra för:

Freja Midsommarflickan - Sätter mitt eget liv i perspektiv.
Looking for Sara - En svenska på Korsika; vi bor ju i princip nästgårds. 

Och förresten, ni får gärna skriva nån liten kommentar ni som läser min blogg - I know you are out there, jag har hittat statistik-knappen! Vi gör så här, efter de fem första kommentarerna bjussar jag på receptet på Andreas supergoda pasta. 

Mina älskade akilleshälar

 

Se vad vackra de är, mina barn! Mitt hjärta värker av kärlek till dessa två små varelser. Helst skulle jag vilja linda in dem i bomull och ha dem i närheten av mig jämt jämt och skydda dem från alla faror som lurar överallt (just nu: små legobitar för Auroras del och bilar för Kristians del).

Åh ska det vara så här nu resten av livet, att man går omkring och oroar sig för barnen. Det där lilla orosmolnet etsade sig fast redan när de små liven låg i magen och sen så körde det igång; först är det oro för plötslig spädbarnsdöd, sen att de ska sätta nåt i halsen, att de ska ramla från skötbordet, springa ut i gatan. Och så kommer tonnåren och utgång och slagsmål och sprit och JEEEEE, kommer jag aldrig att kunna slappna av, om ens en liten stund för att bara NJUTA av de små underverken. 

Men dessutom oroar jag mig för att det skulle hända mig själv någonting (peppar peppar igen). Vem ska då se till att de får det som kanske inte Andrea kan göra för dem/ge dem; deras modersmål, lära dem åka skridskor och skidor, tjata på dem att göra sina läxor och peppa dem att läsa vidare på universitet. Men jag lugnar mig med att jag har en back up i mamma, pappa, Anna, Erik, gudföräldrar, inräknat respektive, som skulle få axla lite svensk-ansvar. 
Men hu det här blev ju ett väldigt deppigt inlägg. Det är bara det att efter en tsunami tar man inget för givet. Man känner sig inte så där självsäkert odödlig längre. 

Men iaf, det jag skulle komma till var att jag försöker verkligen att tygla mina hönsmammeri-tendenser, och jag tycker att jag lyckas bra. Jag vill inte bli som många sardiska mammor som aldrig lär sina barn flyga och som tycker att det bästa är om de stannar i byn for ever and ever. 

Haha, appropå att skydda barnen; kom att tänka på den där familjen som Karin (visst var det du Karin?) såg i en bil hon körde om på nån motorväg. Alla barn i bilen hade hjälmar på sig! Såna där Jofa-hjälmar. Snacka om att linda in i bomull. Bokstavligt talat!

Ps. Soppasoppa och skinkaskinka

Ah ett litet Ps. till mitt föregående inlägg: 
Jag tittade på ett par svenska mat-sajter för att se om de hade liknande recept på minestrone som den vi gjorde idag, men de jag hittade var ganska olika Ambras. Dessutom envisas de med att kalla minestrone för minestronesoppa. På italienska skulle det bli soppasoppa liksom. Iiiii. Precis som det skär sig i öronen när jag hör prosciuttoskinka. Prosciutto betyder skinka...  Märka ord, jag vet, men kan inte låta bli.
Förresten så uttalas bruschetta [brusketta] och inte [brushetta]. Skönt, nu fick jag det sagt också.

Il minestrone di Ambra - ma che buono!

Idag har jag fått en privat matlagningskurs av Ambra. Hon lagar mat som få och allt har hon lärt sig av sin mamma, som i sin tur lärt sig av sin mamma osv. Alla de där små trixen som gör att hon får till det och inte jag. Men jag har den goda viljan att lära mig. Piano, piano.

Idag lagdade vi en grönsakssoppa, på italienska heter det minestrone di verdure. En minestrone innehåller linser till skillnad från en minestrina.

Och så här gjorde vi:
Nedanstående ingredienser hade vi men det går bra att ta i princip vilka grönsaker som helst, bara du har bas-grönsakerna potatis, morötter, zucchini, lök och tomat. Ta det du har hemma helt enkelt (ärtor, blomkål, äggplanta. Beroende på säsong).
Antalet är ungefärligt.

3 stora potatisar
1 lök
3 zucchini
5 morötter
5 kronärtskockor
En burk hela tomater på burk (på sommaren är det godast med färska tomater)
4 dl gröna linser
2 buljongtärningar och ev. lite salt
ca 1½ l vatten
½ citron

• Tärna alla grönsaker.
• Kronärtskockorna kräver lite handarbete: Skär av stjälkarna och dra av de yttersta bladen. Skär av toppen så att det är ungefär 2 cm kvar från hjärtat, det ska se ut som en tät ros. Dela därefter hjärtat i fyra delar och skrapa bort håret. Lägg delarna i kallt vatten med citron (annars blir de svarta och det ser tråkigt ut).
• Häll i alla tärnade grönsaker i en stor kastrull, ringla över rejält med olivolja, rör om och värm i fem minuter (inte hårdfräsa) på medelvärme. Häll i tomaterna och rör då och då. Skär under tiden i kronärtskockorsdelarna i tunna skivor direkt i kastrullen. 
• Skölj linserna under rinnande vatten. 
• Häll i kallt vatten i grönsaksblandningen och därefter linserna.
• Tillsätt buljongtärningarna
• Rör om hela härligheten, på med lock, koka upp och låt sen koka på svag värma i 1.45 h i ångkokare. I vanlig kastrull cirka 2 h. 
• Smaka av och tillsätt salt om det behövs. 
• Gnid händerna med lite citron för att få bort kronärtskocks-färg

För en äkta sardisk minestrone tillsätts också griskött naturligtvis. Men köttet ska förberedas vid sidan om och för det behöver du gå upp klockan sju prick för att hinna klart till lunch. Så vi hoppar det.

BUON APETITO!

Så här ska kronärtskockorna se ut...

..innan de skärs ner i kastrullen tillsammans med de andra grönsakerna. Det här är fina Ambra.

Här är vår testpanel. Kristian åt en hel tallrik soppa och konstaterade nöjt "Nu magen glad!". Kan man få bättre betyg?!

Trespråkiga barn (no preassure)!

”E drommendi sa pippia?” frågar gummorna ibland när jag tar en sväng på stan med Aurora. Det är sardiska och betyder ”Sover flickan?”. ”Sta dormendo la bambina” heter det på italienska men här i våra hoods är det sardiskan som dominerar i vardagstal. Åh jag älskar sardiska. Hör till exempel på de här meningarna;

"Custa pippiedda esti de arrazza sadra". Det betyder ungefär att den lilla flickan är en äkta sardiska. Det sa de f.ö. till mig idag när jag hade Aurora i Babybjörnen. Hon har rätt mörkt pigment, därav kommentaren antar jag. Jag tar det som en komplimang å hennes vägnar. 

Eller den här meningen; ”Beisi a dommu a pappai?” Låter det inte fantastiskt?! På italienska skulle det heta ”Vai a casa a mangiare?” och betyder ”Ska du hem och äta?”.

Jag kom att tänka på sardiskan idag för nu är språket på medietepeten i de lokala tidningarna igen. Den ständiga diskussionen handlar om huruvida sardiskan bör tas i bruk som officiellt språk jämte italienskan. Sardiska blev erkänt som eget språk 1997 (enligt Wikipedia), vilket innebär att alla officiella dokument, gatunamn mm egentligen ska skrivas på både italienska och sardiska. Problemet är att sardiskan består av tre dialekter, så olika varandra att en sard från södra delen av ön inte förstår ett jota av vad en sard från norr säger, så man kan inte komma överens om vilken dialekt som ska vara den officiella.. Tyvärr så har de inte sardiska på schemat i skolorna heller, på grund av samma anledning. 

Jag googlade på Nationalencyklopedin också av ren nyfikenhet, och där står att läsa att sardiska ofta framhållas som det nu levande romanska språk som står latinet närmast. Mäktigt! 

Och språket ÄR verkligen levande. Här i våra trakter talar de allra flesta sardiska hemma - ”il campidano” heter vår dialekt - inklusive Andrea och hans familj. Så smått har jag börjat förstå en del men mest sitter jag som ett frågetecken när de språkar loss. De anstränger sig alltid för att prata italienska när jag är med och startar alltid på italienska men sen glömmer de av sig och fortsätter på sardiska, och så blandar de sardiska uttryck med italienska meningar huller om buller. Vissa historier gör sig helt enkelt bättre på sardiska har jag förstått. Ofta berättar de något på sardiska och skrattar så de viker sig, och så översätter de till italienska så att jag ska förstå och så lägger de till ”fast det gör sig inte på italienska”. Men det gör mig inget, jag älskar att lyssna när de pratar sardiska och det liknar inget annat språk. 

Inte konstigt förresten att italienare inte är några fenor på engelska. För bara några generationer sedan så pratades endast dialekter/egna språk här i landet, så sent som 1861 bildades Italien och sen dess har de haft fullt upp med att lära sig italienska. Många äldre här pratar fortfarande bara sardiska. 

De har orimligt mycket italienska på schemat i skolorna och undermålig engelskundervisning (när jag gick i gymnasiet här så valde man antingen franska eller engelska). Och naturligtvis gör det sitt till att allt är dubbat till italienska också. Ja det här är helt min egen teori men tror ni inte att det kan ligga någonting i det? 

Jag hoppas verkligen att barnen lär sig sardiska, det är en sådan stor del av den sardiska kulturen (wow, trespråkiga barn!). Själv har jag fullt sjå med italienskan som jag inte kommer nån vart med just nu. Känns som om jag står och stampar på samma språkfläck. Fram med ordboken igen Märta – tio nya ord om dagen. Forza!

Vurre - dag tre

Andrea har varit ute på landet idag igen och tagit hand om det som blivit över av den slaktade grisen och rört i korvsmeten. Hm, ordet korv låter så Sibylligt på svenska. På italienska finns tre ord för korv; salsiccia, wiurstel och salame. När jag inte kunde italienska så bra sa jag salsiccia om all korv, och Andrea såg oförstående på mig när jag till exempel pratade om en hot dog-korv. Andrea bara ”Nej det är ju en wiurstel!” medans jag tyckte att ”Äh, korv som korv”, men enligt Andrea kunde jag lika gärna ha sagt fiskpinnar. För en italienare har salsiccia, wiurstel och salame mycket lite gemensamt. Och lite rätt har de faktiskt.
Nu ska jag snart väcka Kristian som somnade vid tre-blecket efter att ha vrålat "Inteeee tröööööttt mamma". "Iiiinteeeee soooova!". Behöver jag nämna att han somnade så fort han la huvudet på kudden.

Come fare la salsiccia (hur man gör korv)

Andreas pappa Elia gör säkert Sardiniens godaste korv och idag var det stora korvstyckardagen. Andrea och Elia slaktade en av grisarna igår och av en gris blir det ungefär 20 kg korv, cirka 60 stycken. Varje gång jag åker till Sverige ger mig Elia en hel bunt korvar att ta med. Väldigt uppskattat.
Korv-receptet är en väl bevarad hemlighet som ärvts i rakt nedstigande led i familjen, och nu är det Andreas tur att ta stafettpinnen.

Alla är med och hjälper till, förutom de som har mens för annars riskerar hela batchen att bli förstörd. På fullaste allvar tror de det, vilket inte känns särskilt 2011. Men så är sarderna väldigt vidskepliga också, och de har för sig en himla massa, men mer om det i ett annat inlägg.

Elia och Andrea styckade. 

Elias väninnor och jag skar kött och fett i bitar. Båda damerna på fotot här tävlar om Elias gunst, haha.

Inte så fancy schmancy direkt..

Och inte så barnvänligt heller med pastavatten som kokade mitt på golvet.. 

..men lunchen var god. Det serverades pasta med tomatsås, grillad gris (hoppade över det), råa kronärtskockor med olivolja och salt, frukt och små bakelser. 

Efter lunchen tog jag och Aurora en prompa..

..och Kristian plockade blommor.

Ja det var vår dag i stora drag.

Glömde säga att jag älskar er!

När jag skummar igenom tidigare inlägg slår det mig att de är så klagiga. Klag på Italien, italienare, Andrea, trotsbarn osv, men egentligen är jag rätt så tillfreds. Jag glömmer att nämna alla Andreas toppenegenskaper som att han är världens finaste och tålmodigaste pappa, en mästerkock, superhändig och alltid så glad (förutom på morgnarna). Jag glömmer också att skriva om hur bedårande och charmig Kristian är och att jag smälter som smör när han ser på mig med sina stora bruna ögon under vippiga ögonfransar och säger "Hålla mano (hand på italienska) mamma". Och när han lindar sina små armar om min hals och ska mysa, då värker hjärtat av kärlek. Eller när Aurora skrattar så hon kiknar och de små skrattgroparna kommer fram. Så himla bedårande. Och inte heller skriver jag att Sardinien har 300 soldagar om året, utan klagar bara när det regnar. Men nu vet ni. Det är AVVIKELSERNA jag gillar, och har behov av, att skriva om.
Och hur kul är det egentligen att läsa om andras konstant lyckliga liv..

Ciao! Vuoi essere mia amica? (Vill du bli min kompis?)

Ikväll är det julgransplundring hos Anders i Stockholm. Det hade varit kul att gå, se lite folk (eller mycket folk, det brukar vara smockat), äta gulash, sätta på sig nåt fint och mingla. Inte för att jag har lyckats föra en intressant diskussion sen jag började amma. Tycker mest jag säger ”Eh va, ursäkta vad var det du sa där i början”, och så hänger jag liksom inte med i diskussioner. Det är hemskt! Och när båda barnen är med då är det kört. Stört omöjligt att hålla ett öga på två barn och prata vuxenprat samtidigt.

Och här passar jag på att be alla mina vänner om ursäkt för att jag är så disträ och seg. Men det borde vara övergående.

Appropå vänner; funderar på om jag ska anstränga mig lite för att hitta några här. Jag har redan försökt, det har jag verkligen, men hittills har jag inte träffat en enda sardiska som jag har lust att hänga med. Eller som har lust att hänga med mig heller för den delen (eller jo en förresten. Nicoletta heter hon men hon bor i en annan by). När jag var mammaledig med Kristian och vi funderade på om vi skulle bo här försökte jag hitta vänner och Andrea introducerade mig för sina kompisars flickvänner som också hade barn. Det blev som blind dates nästan men det klickade aldrig. Vi är för olika. De gillar att städa (de sardiska hemmafruarna städar varje dag. Man vet aldrig när man får besök och man vill inte ”fare una brutta figura”), har ingen utbildning, inga ambitioner och vi skrattar inte åt samma saker, och de är rätt tråkiga faktiskt. Och de som har jobb är dessutom bara hemma med barnen de första fyra-fem månaderna max. Sen sätts de små telningarna på dagis eller tas om hand av mormor eller farmor. Jo naturligtvis drar jag alla över en kamm här men ni fattar. Och att umgås över könsgränserna är det inte tal om, om man inte umgås parvis.

Ska jag orka anstränga mig eller? Äsch, nu fungerar datorn igen så då kan jag umgås virtuellt istället (läs: refresha Facebook) – hurra! – den verkar leva sitt eget liv.

Mindre bra dag

Ahmen neeeej, mina kontakter med omvàrlden forsvinner en efter en. Fòrst BBC som inte har hittat tillbaka till vår TV, och nu har datorn pajat igen = inget internet hemma. Så idag har jag gått omkring hemma håglòst medan barnen har sovit och kànnt mig isolerad. Andrea har hàngt med sin kompis D och borrat lite hål och sparkat på dàck. Eller nåt.
Vi har haft lite vajsing med datorn tidigare men sen funkade den igen med en ny batterisladd som Andrea kòpte fòrra veckan. Och så tappade Kristian sladden i golvet och nu startar inte datorfan. Det var lite tryckt stàmning hemma igår kan jag vàl sàga. Påminde lite om nàr Kristian råkade ha ner stora platt-TVn i golvet i Stockholm. Vi tar några djupa andetag och ràknar långsamt.

Ps. Hoppas ni uppskattar å:na i texten. Jag har copy pasteat samtliga.

Mina citroner

Kristian är en hejare på att knäcka ägg, så det var hans uppgift när vi lagade pannkakor igår. Andrea tycker inte om pannkakor. Hur kan man inte gilla? Fast det så klart, vi har rätt olika smak vad gäller mat också. Andrea tycker att vi svenskar är helt weirdoo som blandar sött och salt. Han ryser bara han TÄNKER på köttbullar med lingonsylt (som han envisas med att kalla ”marmelata”), torkad frukt i bröd och messmör. Och så brukar han berätta för alla att i Sverige äter man inte sött till frukost utan antipasti (skinka och korv)! Och så skrattar de gott.

Appropå mat så har Kristian slutat äta en massa saker. Banan och potatis t.ex. En dag så bara ”Nej, vill inte potatis”. Jag: ”Varför inte det älskling?” Kristian: ”Äcklit”. Och så var det med det. 

Nehej, om man skulle ta och googla citronrecept kanske. Passa på medans Aurora tränar pincettgreppet på några stackars ärtor. Vi har citronträd här på gården och nu är de vackert gula och jag har ingen aning om vad jag ska göra med alla dessa frukter. Har ni? Hit med dem bara!

Grisen stirrar på mig

Helstekt gris är sardernas nationalrätt. Andreas pappa har grisar som han föder upp och slaktar, året om. Så ibland festar de till det och bjuder på en liten kulting. De njuter i stora drag och mmmmar om hur ”saporita” (smakrikt) köttet är och hur krispigt skinnet är och det smackas med läpparna och krasas mellan tänderna. Man måste vara uppväxt med det för att uppskatta det kanske. Som Kalles kaviar, I guess. Själv äter jag artigt en munsbit exkl skinn men det enda jag kan tänka på är hur de där grisögonen följer mig med blicken från den ugnsfasta formen framför mig. Är det bara mig den stirrar på? Ser inte de andra vad jag ser?

Första gången jag var bjuden hem till Andreas familj bjussades det på just helstekt gris och Andreas pappa la storsint upp grishuvudet på min tallrik. Komplett med tänder, ögon, öron, tryne och borst. Kinderna är nämligen allra mest saporita. Iiiiii, man vill ju inte vara sjåpig men som tur var räddade Andrea mig och Elia undrade säkert vad det var för svärdotter han hade fått på halsen.

Men verkligen, det är inte sarderna som är konstiga. Det är mitt storstadsjag som föredrar en anonym vakuumförpackad köttabit. En som inte tittar på mig förebrående medans jag äter.

Il mare (havet)

Åh varför åker vi inte till havet oftare? Det tar inte ens 30 minuter till Pistis som är närmaste större strand, men man jobbar inte så här. Stranden åker man till under sommarmånaderna juni-augusti. För att vara öbor så är de anmärkningsvärt ointresserade av havet. Inget gott har någonsin kommit därifrån, säger sarderna. Många kan inte simma och de traditionella sardiska rätterna är köttarätter och inte fisk.

Men i alla fall. Så här härligt hade vi det mitt i januari!

Synd bara att de har ett café på stranden som ALLTID har nån värdelös radiokanal på på högsta volym i högtalare som är högre än vad Kristian är. Sjukt irriterande. Men det kanske är lika bra för min del att det överröstar havet. Sen tsunamin på Sri Lanka så är jag inte hej och tjenis med vatten och vågor. Faktum är att jag inte kan slappna av när jag hör havet. Jag tycker mig hela tiden höra hur det kommer närmare och så börjar hjärtat banka och blicken söker flyktvägar och jag funderar på hur jag ska kunna springa med både Kristian och Aurora. Efter alla dessa år. Men det blir lite bättre, sakta men säkert så.

Trååkit

Åh vad tjurig jag var igår, som en riktig barnunge. Andrea frågade om vi skulle hänga på Cristina och Sandro och kolla på såna där modulträhus på nåt ställe i närheten av Cagliari och nära ett köpcentra som heter Corta del sol. I mitt huvud så hörde jag bara ”Bla bla CAGLIARI blabla” och visualiserade caféer och liv och rörelse och en fläkt av storstadsliv, och så hade jag fått för mig att  HM fanns i det där köpcentrat (har sänkt ribban nu för vad jag tycker är kul utflyktsmål. Köpcentra sa du. Oh why not?!). Men iaf, fixade till mig och barnen lite och så bar det iväg mot Brico Legna (Tegel och Trä). Tänkte i mitt huvud att det skulle vara ett kort stopp för att sen styra kosan mot huvudstaden och HM. Men efter en och en halv timmes tittandes på trähus – tre olika moduler uppställda på en parkeringsplats vid motorvägen – så hade jag gett upp om att åka vidare. Satt och suckade demonstrativt medans Kristian latjade runt och Andrea och Sandro frågade en miljon frågor om uppvärmning och isolering. Det funkar inte med två barn att köra heldagsutflykter om det inte innehåller bollhav och gungor. Fan vad sur jag var. Och Andrea fattade ingenting. Han hade ju frågat om jag ville följa med och titta på trähus och jag hade sagt ja. Han fattar liksom inte att jag inte hade sagt ja bara till det utan till ett helt KONCEPT. Idag ska vi åka till stranden i alla fall, för att kompensera för typ världens meningslösaste dag. 

På café

Kristian är hemma från dagis idag för han är hostig. Un colpo di aria fredda enligt Andrea (ordagrant ett slag av kall luft) och då ska man vackert stanna inomhus enligt italienarna. De är så konstiga här. Det är t.ex. helt ok att köra bil med barnen utan säkerhetsbälte i baksätet men fyyy den som tar med barnet utomhus när det duggar ute. Eller bada efter maten; det är förenat med livsfara. Minst!
Kristian är iaf hur pigg som helst och solen skiner, så vi gick på café istället för att sitta hemma.

Här är vi på väg.

Här är vi också på väg fast det kanske inte ser så ut.

Kristian hävdar bestämt att Aurora har tomtens mössa på sig.

..och här är vi äntligen framme. K har fått en crosse och Aurora nöjer sig än så länge med att slicka på vagnen.

Nu ska vi snart äta lunch hos zia Ambra. Det gör vi nästan varje dag - lyllo oss!

Låt mig presentera: La Befana

Idag firade vi la Befana här i Italien, dvs trettondedag jul. Jag vet inte om det är vi svenskar som blandar ihop saker och ting men här hänger man upp en strumpa vid öppna spisen natten till Trettondedag jul, och inte på julafton, så att LA BEFANA ska kunna klättra ner genom skorstenen och lämna en present; godis till snälla barn och kol till de barn som inte har varit snälla.. Numera kan man köpa godis som ser ut som kol. Andrea och jag köpte lite smågrejer och en karamell. Inte kol.

Så här ser la Befana ut..

Egentligen ska man lämna ett glas vin och en bit ost till la Befana. Jag tror att den svenska tomten också skulle vilja ha lite rödtjut istället för gammal gröt. Mmm, så italenskt. Älskart!

Om man har tur så städar hon också men det gjorde hon inte hos oss. Inte Andrea heller.

Ungefär så här säger legenden: Det sägs att de tre vise männen frågade la Befana om hon visste vart Jesus-barnet var. Hon visste inte men erbjöd dem att bo över i sitt välstädade och trevliga hus. Dagen därpå frågade männenom hon ville följa med och leta men hon avböjde för hon skulle städa (vilken dålig ursäkt..). När de hade gått ångrade hon sig och gick ut för att leta efter männen och Jesus men hittade dem inte och än idag flyger hon runt och letar efter Jesus-barnet. Snipp snapp snut. Förresten, tydligen hette Trettondedag jul just Epifaniadagen på svenska tidigare.

De här strumporna hade zia Ambra ordnat till Kristian och Ele. De innehåller godis.

Och som avslutning kommer här en liten sång som Kristian har lärt sig på dagis. Buona Befana på er!

La Befana vien di notte (La Befana kommer på natten)
Con le scarpe tutte rotte (Med trasiga skor)
Col cappello alla romana (med hatt som i Rom)
Viva, Viva La Befana! (leve leve La Befana)

Olika smak – inredning

 Ibland gör jag små ryck för att fixa till Andreas hus. Egentligen skulle jag vilja göra om det mesta men jag håller lågbudget och så har vi olika smak vad gäller inredning, Andrea och jag. Eller snarare alla de som bor i den här stan, och jag. Om jag vore sard skulle jag ha plockat fram alla prydnadsgrejer, den virkade duken på TVn (nej jag skojar inte), piedestalen, de torkade blomsterarrangemangen och hötorgskonsten. Dvs allt det som jag raskt plockade bort när jag kom hit. Helst skulle jag vilja lägga om det förbaskade 80-talsgolvet också. Förutom att brunt inte är min stil om det inte är trä så är det så himla hårt att gå på klinker hela dagarna. Och lädersoffan vill jag bara trolla bort. Bort! Via! Förutom att det återigen inte är min smak så är det som att sätta sig på en utomhusbänk på vintern och på somrarna när det gärna blir 35 grader inomhus blir de sjukt lårsvettiga. Brun är den också. Allt är brunt här. Brunt och mörkt som i en grotta. Det är latino-style helt enkelt. Andrea kallar det Rustico. Jag vet att alla här tycker att jag fulade till huset när jag målade träfönsterna vita och vad var det för fel på det turkosa överkastet med rosor på? Andrea å sin sida tycker att alla lägenheter i Stockholm är identiska och liknar sjukhus för att allt är så vitt och opersonligt. Ibland har vi meningslösa diskussioner om vad god smak är och det slutar alltid med att jag blir sur för jag tycker (vet) att jag har bäst smak, och Andra är lika säker på sin sak. Det är tråkigt att vi aldrig en endaste gång tycker lika om någonting som har med inredning, arkitektur eller kläder att göra. Verkligen aldrig. Och i mina mörka stunder tänker jag att med en svensk skulle jag minsann aldrig behöva tjafsa om sånt utan till och med kunna fnissa i samförstånd åt andras smak. Och glömmer bort att det egentligen är skit samma. Andrea är ju faktiskt en superbra pappa och vi har himla kul ihop och han är ju bara så bra!

Bla bla bla, det jag skulle komma till är att veckans Att göra är att låta sy upp ett draperi att hänga under trappen (90 m2  och inte en endaste städskrubb-hur tänkte man då). Tyget, som jag köpte idag och betalade 40 Euro för, hette Panna (betyder grädde) och verkade helt OK i butiken med lysrörsbelysning och det närmaste vitt som fanns, men här hemma har det en tydlig laxrosa slash persikofärgad ton och jag lovar att det skär sig grannt mot det brunspräckliga klinkergolvet och det röd- och vitrandiga tyget på stolarna. Men ORKA köpa nytt. Jag har ändå gett upp om att få till det här huset. Förutsättningarna finns helt enkelt inte. Förutom golvet så smalnar huset liksom av ju längre in man kommer vilket gör att det inte finns några räta vinklar vilket i sin tur gör att mattor, tavlor och allt möblemang ser ut att stå lite snett. Snett, brunt och mörkt men va sjutton. I-landsproblem!

Aurora 7 månader

Det lilla livet har börjat krypa sen ett par veckor tillbaka, blott sju månader gammal. Och finfina tänder har hon fått också (hon har ärvt sin mammas gaddar men jag har sett att man kan få räls i olika färger nu och det är ju lite skoj).

Svegliami a mezza notte (Väck mig till 12-slaget)

”Väck mig vid 12-slaget”. Sa jag verkligen så igår... Gud vilken party-pooper jag är. Vi åt middag med Andreas syster och hennes familj och om det inte vore så att vi sågs varje dag så skulle jag ha skärpt till mig. Det är bara det att Nyårsafton just ain’t my thing! Har aldrig gillat fyrverkerier och smällare och det här att man inte får gå hem när man vill utan måste vara uppe till midnatt. Eh det är ju inte jättesent men jag har verkligen inga sovreserver att ta av sen tre år tillbaka. Jag behöver mina åtta timmars avbruten sömn, och som Aurora skulle säga; ”Sovmorgnar ain’t my thing!”. Fram till elvasnåret hade jag trevligt som vanligt i deras sällskap och Andrea hade grillat en massa fisk och skaldjur. Mums. Efter middagen spelade alla utom Kristian och jag Tombola som är nån sorts bingo. Det hör tydligen italienska nyårsaftnar till. Lyckades hålla mig vaken och hyfsat social.

Äntligen äntligen är det snart vardag och rutiner igen.