Det har regnat precis hela dagen och då finns det inget – absolut inget! – att göra här. Kallt som tusan är det också, särskilt inomhus (glöm inte långkallingar om ni åker till Sardinien på vintern!). Aurora sover, Kristian är hos Ambra och jag har håglöst tittat ut genom fönstret och räknat dagarna tills vi åker till Stockholm. Enkel biljett bokad och klar till den 25 februari. Längtar, och hoppas att Andrea äntligen ska komma igång med svenskan och få egna vänner och ett eget Sverige-liv. Så han inte går omkring och suckar och gnäller som jag gör här ibland (men jag försöker lägga band på mig och inte hela tiden påpeka att i Sverige, där gör vi minsann si och så, där finns den bästa sjukvården, den bästa barnomsorgen, lekparker, hemspråksundervisning och blabla).
Det hade ju varit toppen om vi kunde ta med solen, värmen och maten till Sverige. Och Andreas familj också. Det bästa av två världar liksom.
Jag får en liten liten klump i magen av att tänka på det han måste ge upp nu. Det känns som om det är MITT ansvar att se till att Andrea kommer att trivas. Det blev ju en halvdålig start förra gången vi bodde i Sverige, tre månader hanns med av fix med personnummer, ansökan till SFI och annat praktiskt, innan han halkade på en isfläck och fick sitta hemma med benet i bandage. Men hey, det kan väl bara bli bättre den här gången?!
Här var vi i Dalarna förra året, innan brutna ben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar