85-årsparteey i Nuraghus

Igår packade vi in oss fyra i Punton och styrde kosan österut, inåt landet, till Elias hemtrakter Nuraghus för att fira zio Pippino som fyllde 85 (inte 84 som jag skrev igår). Vid 12-snåret var vi på plats med kurrande magar.

Innan lunch var det mässa i bykyrkan som hölls till helgonet San Sebastians ära. Särskilt i de här små sardiska byarna är kyrkan verkligen en del av allt i samhället, på ont och gott. Men mest på ont, mer om det en annan gång. Hela kyrkan var smyckad med apelsiner och apelsinblad och rökelsen låg tung. Och det var helt fullsatt av unga som gamla och flera var klädda i folkdräkt. Efter mässan bjöds det på hembränt och kakor i nån församlingslokal och så var det levande musik och dans. Sarder ÄLSKAR att dansa. De kan ställa till med spontandans varsomhelst. Och då är det sardisk folkdans som gäller. Två och två, tre och tre, i  en enda stor ring; tja lite som man känner för. Och det är barn och gamla och tonårskillar, alla är med. Sardisk dans (ballo sardo) ser lätt ut men jag lovar; det är det inte. Man ska liksom vicka på fötterna på ett särskilt sätt. Och så snurrar de runt runt och det är nästan hypnotiskt att titta på. Gillart! 

Med mina blygsamma 165 cm var jag en av de längsta i lokalen. De är inte så långa, sarderna. De påminner lite om vegetationen här på ön faktiskt; korta och väderbitna.

Så var det dags för lunch i en restaurang uppe i bergen. Det serverades antipasti, två sorters pasta, griskött och kalv, potatis, sallad, tårta, frukt och kaffe. Och massor av kakor, s.k. ciambelline. Efter fyra timmar var vi mätta och belåtna, särskilt Kristian. Han fick fanimej i sig ett svenskt barns årskonsumtion  av socker på fyra timmar. Alla bjöd honom på godis och kakor och de SOCKRADE kakorna åt honom. Allvarligt! Och man vill ju inte vara den där snikna svenska mamman som inte unnar sitt barn lite gotter, när alla andra barn får. 

Här kommer några picks från lunchen: 

Festföremålet, Elias äldsta brolla.

Det här var min bordsgranne. Han sa inte många ord men han hade väl fullt upp med att tugga kanske. Jag slår vad om att Aurora har fler tänder än vad han hade. Det första han gjorde var att hala upp sin egen kniv, modell fäll. Alla sardiska fåraherdar med självaktning äter med egen kniv.

Två av sju syskon; Bruna och Berna. Här med barnen Gabriel och Laura.

Kribbo med sysslingarna Laura och Rebeca

På vägen hem mötte vi några jägare som hade skjutit tre vildsvin. Tydligen så surrar de fast djuren på bilarna och så åker de några ärevarv runt byn för att visa upp hur duktiga de har varit. Och så super de. Nu könsstereotypar jag lite här men är det inte typiskt killar?