Ikväll är det julgransplundring hos Anders i Stockholm. Det hade varit kul att gå, se lite folk (eller mycket folk, det brukar vara smockat), äta gulash, sätta på sig nåt fint och mingla. Inte för att jag har lyckats föra en intressant diskussion sen jag började amma. Tycker mest jag säger ”Eh va, ursäkta vad var det du sa där i början”, och så hänger jag liksom inte med i diskussioner. Det är hemskt! Och när båda barnen är med då är det kört. Stört omöjligt att hålla ett öga på två barn och prata vuxenprat samtidigt.
Och här passar jag på att be alla mina vänner om ursäkt för att jag är så disträ och seg. Men det borde vara övergående.
Appropå vänner; funderar på om jag ska anstränga mig lite för att hitta några här. Jag har redan försökt, det har jag verkligen, men hittills har jag inte träffat en enda sardiska som jag har lust att hänga med. Eller som har lust att hänga med mig heller för den delen (eller jo en förresten. Nicoletta heter hon men hon bor i en annan by). När jag var mammaledig med Kristian och vi funderade på om vi skulle bo här försökte jag hitta vänner och Andrea introducerade mig för sina kompisars flickvänner som också hade barn. Det blev som blind dates nästan men det klickade aldrig. Vi är för olika. De gillar att städa (de sardiska hemmafruarna städar varje dag. Man vet aldrig när man får besök och man vill inte ”fare una brutta figura”), har ingen utbildning, inga ambitioner och vi skrattar inte åt samma saker, och de är rätt tråkiga faktiskt. Och de som har jobb är dessutom bara hemma med barnen de första fyra-fem månaderna max. Sen sätts de små telningarna på dagis eller tas om hand av mormor eller farmor. Jo naturligtvis drar jag alla över en kamm här men ni fattar. Och att umgås över könsgränserna är det inte tal om, om man inte umgås parvis.
Ska jag orka anstränga mig eller? Äsch, nu fungerar datorn igen så då kan jag umgås virtuellt istället (läs: refresha Facebook) – hurra! – den verkar leva sitt eget liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar