Helstekt gris är sardernas nationalrätt. Andreas pappa har grisar som han föder upp och slaktar, året om. Så ibland festar de till det och bjuder på en liten kulting. De njuter i stora drag och mmmmar om hur ”saporita” (smakrikt) köttet är och hur krispigt skinnet är och det smackas med läpparna och krasas mellan tänderna. Man måste vara uppväxt med det för att uppskatta det kanske. Som Kalles kaviar, I guess. Själv äter jag artigt en munsbit exkl skinn men det enda jag kan tänka på är hur de där grisögonen följer mig med blicken från den ugnsfasta formen framför mig. Är det bara mig den stirrar på? Ser inte de andra vad jag ser?
Första gången jag var bjuden hem till Andreas familj bjussades det på just helstekt gris och Andreas pappa la storsint upp grishuvudet på min tallrik. Komplett med tänder, ögon, öron, tryne och borst. Kinderna är nämligen allra mest saporita. Iiiiii, man vill ju inte vara sjåpig men som tur var räddade Andrea mig och Elia undrade säkert vad det var för svärdotter han hade fått på halsen.
Men verkligen, det är inte sarderna som är konstiga. Det är mitt storstadsjag som föredrar en anonym vakuumförpackad köttabit. En som inte tittar på mig förebrående medans jag äter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar