Mina älskade akilleshälar

 

Se vad vackra de är, mina barn! Mitt hjärta värker av kärlek till dessa två små varelser. Helst skulle jag vilja linda in dem i bomull och ha dem i närheten av mig jämt jämt och skydda dem från alla faror som lurar överallt (just nu: små legobitar för Auroras del och bilar för Kristians del).

Åh ska det vara så här nu resten av livet, att man går omkring och oroar sig för barnen. Det där lilla orosmolnet etsade sig fast redan när de små liven låg i magen och sen så körde det igång; först är det oro för plötslig spädbarnsdöd, sen att de ska sätta nåt i halsen, att de ska ramla från skötbordet, springa ut i gatan. Och så kommer tonnåren och utgång och slagsmål och sprit och JEEEEE, kommer jag aldrig att kunna slappna av, om ens en liten stund för att bara NJUTA av de små underverken. 

Men dessutom oroar jag mig för att det skulle hända mig själv någonting (peppar peppar igen). Vem ska då se till att de får det som kanske inte Andrea kan göra för dem/ge dem; deras modersmål, lära dem åka skridskor och skidor, tjata på dem att göra sina läxor och peppa dem att läsa vidare på universitet. Men jag lugnar mig med att jag har en back up i mamma, pappa, Anna, Erik, gudföräldrar, inräknat respektive, som skulle få axla lite svensk-ansvar. 
Men hu det här blev ju ett väldigt deppigt inlägg. Det är bara det att efter en tsunami tar man inget för givet. Man känner sig inte så där självsäkert odödlig längre. 

Men iaf, det jag skulle komma till var att jag försöker verkligen att tygla mina hönsmammeri-tendenser, och jag tycker att jag lyckas bra. Jag vill inte bli som många sardiska mammor som aldrig lär sina barn flyga och som tycker att det bästa är om de stannar i byn for ever and ever. 

Haha, appropå att skydda barnen; kom att tänka på den där familjen som Karin (visst var det du Karin?) såg i en bil hon körde om på nån motorväg. Alla barn i bilen hade hjälmar på sig! Såna där Jofa-hjälmar. Snacka om att linda in i bomull. Bokstavligt talat!