Ibland verkar det som om förkylda män är näst intill döende. I alla fall så väldigt väldigt sköra att de inte får ansträngas av saker som att värma välling, klä på barn eller laga mat.
Andrea vaknade med feber idag, eller nja, termometern visade på 36,9. När sjukdomsbeviset gick om intet slängde Andrea termometern ifrån sig med ett fnys och sa att det måste vara fel på den. ”Jag har MINST 38 grader”, deklarerade han. Hela morgonen har han således legat på soffan och gett ifrån sig tunga suckar. Men av erfarenhet vet jag att Andrea brukar vara ganska stoisk. Som när han ringde och sa att han halkat på en isfläck och säkert brutit benet. Jag tänkte ”Herregud, shape up! Du har säkert bara trampat snett.” Men det var tur att jag inte sa något för det visade sig att ledbandet gått av och att det var två sprickor i benet. Måste ha gjort ont som satan. I alla fall, det jag ville komma till var att han kanske HAR feber och faktiskt ÄR risig. Stackars. Fast så får jag såna där bittertankar; ”Och jag då, är det ingen som tycker synd om mig förutom jag själv i hemlighet?” Det är ju som att ha tre barn att ta hand om nu. Suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar