Här på Sardinien (och antagligen i hela södra Italien) sovar man siesta på eftermiddagarna. Då är alla affärer stängda, männen kommer hem från jobbet, sätter sig i soffan och lossar på slipsen, och vid tvåtiden när lunchen är klar så sänker sig lugnet över hela ön. Om man går ut då ser man inte en kotte, bara en och annan hund som inte lystrar till något namn, och det enda du hör är rasslet av torkade löv och gammalt skräp. Först vid sex-sju tiden på kvällen, när den värsta hettan är över, börjar städer och byar vakna till liv igen.
Nåde den som ger sig ut ”på stan” kort efter lunch med barn. Då är man dålig förälder (läs: mamma) så det stänker om det. För att det är för varmt ute. Dessutom anses det mycket ouppfostrat att låta sina barn gå över till andra under siesta-tiden. Även om man inte sover så är eftermiddagen till för att vila och inget annat. Mina damer och herrar; la regola di dopo pranzo (efter lunch-regeln).
Det är synd att mina barn tycker att sova är SJUKT överskattat. Aurora knoppar visserligen in en sväng på eftermiddagen men inte Kristian. Det finns ju så mycket annat att göra. Tycker han. Så därför har vi tillbringat de senaste eftermiddagarna på stranden. Annars blir dagarna skitlånga. Stranden ja. Jag gillar idén med strandliv och barn, det gör jag verkligen, men det är ganska mycket jobb att hålla reda på ett barn som inte alls är rädd för vatten och vågor, och ett som äter sand och inte vill ha solhatt. Puh. Andrea och jag är helt slut när vi kommer hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar