Bilkörning och genus

Sandra-Lee och jag pratade bilar idag appropå att hon och Jonas blivit med en. Eller nä, bil-snack var det inte utan snarare bilkörningsprat. Vi konstaterade att det nästan alltid är våra karlar som rattar bilarna och att vi sätter oss i förarsätet. För att det liksom alltid har varit så. Sandra brukar ta en tur på sommarstället "för att hålla igång körandet" medan jag, sen några månader tillbaka, faktiskt har bestämt mig för att köra varannan gång när vi ska någonstans, Andrea och jag. Av tre skäl vill jag köra, förutom att hålla igång det;
1) När jag är i Italien har jag alltid ett enormt behov av att göra tvärtom mot vad som är genus-kutym.
2) Det låter kanske fånigt, men jag vill att barnen ska tycka att det är lika normalt att jag (mamman) kör som pappan Andrea.
3) Det är mer avkopplande att köra än att vara den som ska serva barnen. Det är alltid nappar som tappas, solskydd som ska fästas och mackor som ska levereras.

Nu senast när vi var i Italien så frågade en bekant till Andrea om han övningskörde med mig. Andrea bara; "Eh, no?". Inte för att jag körde illa utan för att i Italien är det näst intill en otänkbarhet att tjejen kör om ett par åker bil tillsammans, med två undantag; om killen övningskör med tjejen eller om killen har druckit. Så är det bara. Lite naivt kanske, men jag känner att nån måste ju börja få dem att reflektera över sånt här, och det har blivit lite av en grej nu att Sardinienfamiljen ska få lilla stan att börja reflektera över alla inrutade könsroller.