Nu har Andrea börjat med sina svensk-frågor igen. Varje dag ställer han knepiga frågor som jag inte kan svara på. Och när han börjar fråga varför det heter si och inte så, så kommer jag sällan på varför utan mitt standardsvar är "Eh, jo det heter så för att *tänka tänka* det bara ÄR så, man liksom HÖR att det ska vara så". Och när han ställer frågor som innehåller ord som predikat och ackusativ så duckar jag än mer. Italienare är hejare på grammatik för de har tragglat grammatik cirka fem timmar i veckan skolår ut och skolår in. Det har kanske att göra med att italienska fortfarande var ett främmande språk så sent som för bara några årtionden sen, men nu vore det kanske dags att minska ner antalet italiensk grammatik till förmån för ett par timmar engelska. De är ju rätt kackiga på engelska minst sagt.
Andrea tycker i alla fall att det är roligt med svenskan och det glädjer mig. Om han bara ägnade lika mycket tid åt svenskan som åt sladdarna och datorn hemma skulle han ha talat som ett rinnande vatten nu! MEn det går sakta men säkert framåt, han är en hejare på uttalet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar