Efter dagis idag tog jag med barnen till Vasaparken. Tänkte att vi skulle ha lite skoj och att framförallt Kristian skulle tycka att det var kul. Men ingen var på humör. Kristian bröt ihop redan på vägen dit. Över vad har jag glömt bort. Nån småsak i alla fall. Och sen bröt han ihop ungefär var tredje minut och när inte han grät högljutt så skrek Aurora. Fan vad svettigt och ovärt det var. Och så hade vi "diskussioner" som inte ledde nån vart, typ:
Jag: Nu har vi gungat klart, nu är det ett annat barn som vill gunga.
K: Nej, gunga mera!
Jag (med röst som ska föreställa vänlig men bestäm): Nej, nu är vi klara här. Nu går vi till berget. Jaaa!
K: Nej.
Jag: Jooo, kom så går vi till berget!
K: Neeeej.
Lyfter ur Kristian som blir som en ål i hala galonisar, halkar på jävla isgata och får till sist ur ålen ur gungan och vid det här laget har Aurora börjat gråta. Båda gråter, drar vagnen (bakåt, för mycket is och gegga) med ena handen och bär Kristian med den andra. Får upp Kristian på ståbrädan och längtar hem och bort.
Det är så himla jobbigt med de här utbrotten, särskilt för honom själv. Och jag tycker bara att det blir värre och värre. Han blir så vansinnigt arg för allt och ingenting. Och så verkar det som om han samlar på sig frustation under dagen som bara exploderar så fort han lämnar dagis. Andrea och jag försöker handskas; vänligt men bestämt som sagt. Ett nej är ett nej, försöka avleda, visa att vissa beteenden inte är okej osv. Men ibland så orkar man bara inte. Ibland vill man skrika tillbaka och slänga igen en dörr. Thank god att vi är två i alla fall. När den enes tålamod tryter så kan den andra ta över. Ibland tittar vi på varandra uppgivet och så undrar vi; "vad gör vi för fel?" Och i nästa stund är han världens gosigaste och raraste. Moo-ho-dyyy!
Hur gör ensamma föräldrar egentligen? Nästa vecka får jag känna på hur det är igen, då ska jag vara själv med kidsen för Andrea måste åka till Sardinien och skriva på nåt papper. Fasar redan.
Barnen tar verkligen upp all tid och tankeverksamhet men det är inte så att jag går runt och pratar om Kristians trotsutbrott, Auroras nätter, om det är förvirrat med två språk och annat, med de kompisar jag har (kvar) som inte har barn. Även om det är just såna saker jag ständigt funderar på. Jag hinner liksom inte tänka på eller engagera mig i så mycket annat just nu. Om en sisådär tre till fyra år får jag göra en mega-recap över vad som har hänt utanför Sardinienfamiljens sfär men just nu har jag bara ork och lust att umgås med mina allra närmsta och andra som har barn, som Sandra-Lee t.ex. Hon kvalar in på båda kategorierna. Unnade mig en hel kväll hemma hos Sandra-Lee och hennes fina familj igår. Fasiken vad härligt att bara hänga lite, prata tankspritt, fnissa lite och äta hämtmat. Laddade ork-batterierna helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar