Fyfan, jag tittar på bilder från Japan och tsunamin och fortfarande så här flera år efter Sri Lanka så blir jag mjuk i benen och hjärtat slår obehagligt snabbt när jag ser bilder på de där skoningslösa vågorna. Jag kan så väl sätta mig in i hur de har det där borta. Man är så vansinnigt hjälplös och det är såna fruktansvärda krafter och man tänker att This is it. Och när mörkret kommer blir det fullständigt bäcksvart för det finns ingen elektricitet och oron sänker sig. Man är övertygad om att nu kommer snart en till våg och då är det kört.
I såna stunder känner man sig ganska liten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar