Jag blir tokig - TOKIG! - på att behöva be om saker flera gånger. Som att laga dammsugaren och ta ner fula tjock-TVn i barnrummet. Saker jag tyvärr inte kan själv. Inte fn behöver Andrea be mig tvätta, diska eller städa. Jag bara gört så där i förbifarten.
Jag påminner och påminner om de där två sakerna, eller vad det nu kan vara, och ingenting händer. Jag säger det omväxlandes argt, lite skojfriskt, bedjande. Två saker, snälla. "Mmmm, jag ska. Men inte just idag, för idag så måste jag göra det och det". Ytterligare några dagar går och jag prövar en annan taktik; jag skriver tigandes en lapp med stora och arga bokstäver;
TV + L'ASPIRAPOLVERE
och sätter på dörren, men Niente. Så jag påminner igen röstledes, lite surare för varje gång, och vips så har jag förvandlats till den där tjatkärringen och bitterxxxxxx som aldrig är nöjd.
Det här skrev jag för några dagar sen. Nu är det fixat, båda sakerna, och jag har taggat ner lite.
Stackars Andrea har ju inte en chans att försvara sig men eftersom det här är min blogg så skriver jag ur min synvinkel. Var bara tvungen att sätta på pränt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar