Idag på min promenad var jag tvungen att vända om halvvägs för att hämta kameran och fota allt dagg som inte hunnit dunsta bort. Längs hela promenadvägen glittrade och glimmade det av daggiga spindelnät i olika storlekar och former. Väldigt fint faktiskt, om man tänker bort upphovsmakarna. Iiii, det ryser i kroppen bara jag skriver ordet Spindel. Men det kanske minskar fobin att skriva om de små liven med ludna snabba ben. Spindel. Spindel. Spindel. Så där ja. Det gick ju bra. Jag försöker verkligen att inte projicera min fobi på barnen och när Kristian lyckligt ropar ”Mamma, titta FINDEL!” så kväver jag impulsen att snabbt rycka bort honom därifrån och låtsas istället titta noga (i själva verket fokar jag på en prick längre bort) och säger entusiastiskt ”Ja vilken FIN liten.. spindel!”. Åh gud nu kom jag att tänka på den där gången när Kristian var i den där åldern när han fortfarande stoppade allt i mun och i ett obevakat ögonblick fick tag på... just det, ni fattar. Jag hann inte se när han stoppade in den i mun utan bara när eländet kom ut igen i en lång salivsträng på hakan. Inte för att jag tittade så noga men den hade inte alla sina åtta ben i välbehåll. Iiiii.
Okej, här kommer mina bilder i alla fall. Snudd på pretto med närbilder på blommor och sånt men naturen hörrni. Naturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar