Idag hade jag ett missat samtal på svenska mobilen som jag inte kände igen och jag blev överdrivet glad. Nån som vill hyra huset, nån kompis jag inte pratat med på länge eller nåt annat spännande. Tänkte jag. Så jag ringde upp numret och presenterade mig med ett förväntansfullt ”Hej jag heter Märta, jag hade ett missat nummer?”, men Huge disappointment! Vad som helst hade varit bättre än Lars från Länsförsäkringar i Hackås som ville kränga försäkringar. Åh, i ett tidigare liv screenade jag samtal, nu ringer jag upp missade samtal från svensk mobbe i Italien.. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; jag måste aktivera mig och skaffa mig ett liv här. Jag borde utnyttja den här ledigheten och lugnet och roet. Lära mig de där tio nya italienska glosorna om dagen (det kommer ju aldrig att hända), gå en kurs, lära mig Photoshop.. Anything! Men jag kommer mig inte för. Jag bara hänger runt och beundrar mina fina barn i väntan på... bättre tider? Stockholm?
Samtidigt vet jag att om alldeles för kort tid kommer jag att springa runt i ekorrhjulet med jobb, möten, dagishämtning och aktiviteter och längtansfullt tänka tillbaka på den här lugna perioden som ju är så kort i ett livstidsperspektiv.
Att det ska vara så förbannat svårt att bara njuta av det som är. Just. Nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar