”E drommendi sa pippia?” frågar gummorna ibland när jag tar en sväng på stan med Aurora. Det är sardiska och betyder ”Sover flickan?”. ”Sta dormendo la bambina” heter det på italienska men här i våra hoods är det sardiskan som dominerar i vardagstal. Åh jag älskar sardiska. Hör till exempel på de här meningarna;
"Custa pippiedda esti de arrazza sadra". Det betyder ungefär att den lilla flickan är en äkta sardiska. Det sa de f.ö. till mig idag när jag hade Aurora i Babybjörnen. Hon har rätt mörkt pigment, därav kommentaren antar jag. Jag tar det som en komplimang å hennes vägnar.
Eller den här meningen; ”Beisi a dommu a pappai?” Låter det inte fantastiskt?! På italienska skulle det heta ”Vai a casa a mangiare?” och betyder ”Ska du hem och äta?”.
Jag kom att tänka på sardiskan idag för nu är språket på medietepeten i de lokala tidningarna igen. Den ständiga diskussionen handlar om huruvida sardiskan bör tas i bruk som officiellt språk jämte italienskan. Sardiska blev erkänt som eget språk 1997 (enligt Wikipedia), vilket innebär att alla officiella dokument, gatunamn mm egentligen ska skrivas på både italienska och sardiska. Problemet är att sardiskan består av tre dialekter, så olika varandra att en sard från södra delen av ön inte förstår ett jota av vad en sard från norr säger, så man kan inte komma överens om vilken dialekt som ska vara den officiella.. Tyvärr så har de inte sardiska på schemat i skolorna heller, på grund av samma anledning.
Jag googlade på Nationalencyklopedin också av ren nyfikenhet, och där står att läsa att sardiska ofta framhållas som det nu levande romanska språk som står latinet närmast. Mäktigt!
Och språket ÄR verkligen levande. Här i våra trakter talar de allra flesta sardiska hemma - ”il campidano” heter vår dialekt - inklusive Andrea och hans familj. Så smått har jag börjat förstå en del men mest sitter jag som ett frågetecken när de språkar loss. De anstränger sig alltid för att prata italienska när jag är med och startar alltid på italienska men sen glömmer de av sig och fortsätter på sardiska, och så blandar de sardiska uttryck med italienska meningar huller om buller. Vissa historier gör sig helt enkelt bättre på sardiska har jag förstått. Ofta berättar de något på sardiska och skrattar så de viker sig, och så översätter de till italienska så att jag ska förstå och så lägger de till ”fast det gör sig inte på italienska”. Men det gör mig inget, jag älskar att lyssna när de pratar sardiska och det liknar inget annat språk.
Inte konstigt förresten att italienare inte är några fenor på engelska. För bara några generationer sedan så pratades endast dialekter/egna språk här i landet, så sent som 1861 bildades Italien och sen dess har de haft fullt upp med att lära sig italienska. Många äldre här pratar fortfarande bara sardiska.
De har orimligt mycket italienska på schemat i skolorna och undermålig engelskundervisning (när jag gick i gymnasiet här så valde man antingen franska eller engelska). Och naturligtvis gör det sitt till att allt är dubbat till italienska också. Ja det här är helt min egen teori men tror ni inte att det kan ligga någonting i det?
Jag hoppas verkligen att barnen lär sig sardiska, det är en sådan stor del av den sardiska kulturen (wow, trespråkiga barn!). Själv har jag fullt sjå med italienskan som jag inte kommer nån vart med just nu. Känns som om jag står och stampar på samma språkfläck. Fram med ordboken igen Märta – tio nya ord om dagen. Forza!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar