Kvällsmål

Trots höga protester från Andrea åt vi pizza på stranden härom kvällen. Som den italienare han är så förstår han absolut inte vitsen att äta utomhus överhuvudtaget och särskilt inte på en strand. Han bara; kall pizza med sandtopping. No grazie. Jag bara; solnedgång, pizza och kall öl till vågskvalp. Olíka personer, olika perspektiv.
Men med lite övertalning så blev det middag på Torre dei Corsari med Marie-Eve och hennes italienska familj.
Gillart!

Le spiaggie di Cagliari / Cagliaris stränder

Det har varit mycket aktiviteter de här veckorna mot i vanliga fall, för att kanadensarna är här. De vill ju passa på, så då passar vi också på. Så igår, innan festligheterna i stan började, åkte vi till Cagliari som är sardiniens huvudstad. Har hängt där väldigt lite men av det lilla jag sett så är det en fin och sofistikerad stad. Lite flärd liksom jämfört med de mindre städerna här, om ni förstår vad jag menar. I alla fall, vi hängde först lite i hamnen och sen bar det av mot en av Cagliaris stränder; Marina Piccola. Men hu, går inte alls att jämföras med våra stränder på Costa Verde. Man är ju bortskämd med rätt folktomma stränder och klart vatten. Här var det hysteriskt mycket folk en helt vanlig tisdag och ganska sunkigt, både på land och i hav. Och så var det sån där finkornig osympatisk sand som fastnade överallt. Aurora såg ut som en wienerschitzel hela hon, alldeles sandpanerad som hon blev. Aurora och jag flydde således till en restaurang där hon somnade och jag drack en kall öl och läste. Så jag hade det väldigt lylligt!
Men summa summalurum; Cagliari är fint och det finns säkert en massa att se och göra men är det strandliv man vill åt så kom till Costa Verde hos oss istället!
Imorgon åker vi tillbaka till Sverige igen.
Hejhej.

Marina Piccola i Cagliari

Skyddshelgon

San Marco, Sant' Elia, Sant' Antonio... Alla städer och byar i Italien, från Rom till minsta lilla bergsby, har sitt eget skyddshelgon som vakar över platsen och dess invånare. Varje helgon har sin egen dag, liksom vi har namnsdag så har de helgondag. Och idag firas just vår stads helgon San Pietro. Eller ska man vara petig så började festligheterna redan för ett par dagar sedan med stånd, tivoli och annat kommersiellt men det är just idag som det är La festa di San Pietro.
När solen börjar gå ner går en procession genom hela staden där utvalda gator är skrubbade och vackert pyntade med flaggspel och blommor. Kvinnorna kastar myntablad på gatorna så att hela staden doftar sweet och leder tankarna till eh.. Mojitos.
När man ser på processionen som sakta skrider genom byn med prästerna som mässar entonigt på sardiska och män och kvinnor som mumlar böner med böneband i händerna iförda vackra sardiska folkdräkter är det som att kastas flera hundra år tillbaka i tiden. Det är något uråldrigt över det hela, och vackert. Det riktiga Sardinien liksom.

Bilderna är från 2008 men det är same same.

Sa Mesa Longa

Vi var på stranden igår igen, på Sa Mesa Longa. Även denna bortanför Oristano. Sa Mesa Longa betyder "Det långa bordet" på sardiska och har fått sitt namn efter en lång klippformation som ser ut som - ja just det - ett långt bord. Klippbordet ute i vattnet gör så att vågorna aldrig når stranden vilket i sin tur gör så att blir som en bassäng intill stranden med alldeles kristallklart vatten.
Alla ständer här har sina små egenheter och man väljer strand efter vind, beroende på om man som surfare vill ha höga bra vågor eller som förälder till små barn vill ha platt och lågt.

På helgerna brukar det vara ganska mycket folk på stränderna här på ön men vill man ha ett helt hav för sig själv även på en lördag eller söndag så ska man passa på att bada strax efter lunch, vid tvåtiden ungefär. En italienare badar nämligen aldrig någonsin efter maten då det är förenat med absolut livsfara. Jojemensan. Så är det här och den övertygelsen går inte att rucka på. Matsmältning = kramp = en säker dööööd i vattnet. Italienare och deras ovetenskapliga övertygelser alltså. Suck.

Sa Mesa Longa strax efter lunch.

Och här vy över stranden. Otåliga barn och vuxna väntar på att maten ska smältas.

S'archittu

Igår styrde vi Fiaten norrut till S'archittu. S'archittu är en liten turistort norr om Oristano som Lonely Planet lyckligtvis inte har med i sin Sardinien-upplaga.
Dagen i bilder:

 S'archittu betyder ungefär den lilla bågen på sardiska, och det bär ju inte svårt att förstå var namnet kommer ifrån.

 Michel gör ett svanhopp. Eller nåt.

 Märkligt att turistböckerna inte skriver om den här härliga platsen. Men det är bara bra. Här är det lojt och få turister.

 Våra kanadensiska vänner Michel och Marie-Eve med Delphine. Marie och jag var utbytesstudenter på Sardinien 1994-95. Mm, time flies.

 Jag tror Delphine har kanadas längsta ögonfransar. Delphine pratar franska med Kristian och Kristian svarar nåt på svenska och italienska.

 Lilla skruttan.

 Hur bedårande är han inte?!

 Man käkar glass

 Aurora tycker inte att det är så himla kul på stranden. Sand överallt liksom. Och när man har solkräm på sig är det som klister som sanden fastnar i.

 Andrea chillar. Eller näe, det är svårt att chilla med två barn på stranden. Vi sneglar avundsjukt på Mari och Michel och tycker att ETT barn är ju busenkelt. En kan leka och en kan läsa en bok. Vi bara; en ser till så att Aurora inte äter sand och den andra ansvarar för att inte Kristian ramlar i vattnet. Men faktiskt; it's all worth it!

Vi avslutade dagen med middag på stranden innan hemfärd. Behöver jag säga att tre barn sonade inom loppet av fem minuter.

La regola di dopo pranzo

Här på Sardinien (och antagligen i hela södra Italien) sovar man siesta på eftermiddagarna. Då är alla affärer stängda, männen kommer hem från jobbet, sätter sig i soffan och lossar på slipsen, och vid tvåtiden när lunchen är klar så sänker sig lugnet över hela ön.  Om man går ut då ser man inte en kotte, bara en och annan hund som inte lystrar till något namn, och det enda du hör är rasslet av torkade löv och gammalt skräp. Först vid sex-sju tiden på kvällen, när den värsta hettan är över, börjar städer och byar vakna till liv igen.

Nåde den som ger sig ut ”på stan” kort efter lunch med barn. Då är man dålig förälder (läs: mamma) så det stänker om det. För att det är för varmt ute. Dessutom anses det mycket ouppfostrat att låta sina barn gå över till andra under siesta-tiden. Även om man inte sover så är eftermiddagen  till för att vila och inget annat. Mina damer och herrar; la regola di dopo pranzo (efter lunch-regeln).

Det är synd att mina barn tycker att sova är SJUKT överskattat. Aurora knoppar visserligen in en sväng på eftermiddagen men inte Kristian. Det finns ju så mycket annat att göra. Tycker han. Så därför har vi tillbringat de senaste eftermiddagarna på stranden. Annars blir dagarna skitlånga. Stranden ja. Jag gillar idén med strandliv och barn, det gör jag verkligen, men det är ganska mycket jobb att hålla reda på ett barn som inte alls är rädd för vatten och vågor, och ett som äter sand och inte vill ha solhatt. Puh. Andrea och jag är helt slut när vi kommer hem.

Vindarnas ö

Nu har våra kanadensiska vänner också kommit. Jätteroligt! Vi sågs senast i Montreal när vi var och hälsade på dem för två år sen. Marie-Eve och Michele heter de och har en dotter som heter Delphine. Eller Finn, som Kristian kallar henne.  På dagarna har vi varit på stranden, förutom igår då den eländiga Maestral-vinden gjorde att vi vackert var tvungna att stanna hemma. De här jäkla vindarna alltså. Är det inte maestral så är det l’elevante. Och är det inte l’elevante så är det cirroccan. Och är det inte cirroccan så är det någon annan vind. Och så avlöser de varandra, dag ut och dag in. Det är få dagar som det är alldeles vindstilla här. Men i alla fall. Igår fick barnen nöja sig med att bada i varsin balja i lä. Kristian kan sitta i timmar och plaska och skvätta medan Aurora tröttnar ganska fort. Aurora ratar konsekvent organiserade lekar och leksaker med rundade hörn och avsaknad av smådelar, till förmån för sladdar, kontakter, vassa och små föremål. Eller som Andrea suckande konstaterade; ”Om det inte är farligt är hon inte intresserad”.

Hej två veckor på Sardinien

Så var man här igen på Sardinien. Resan gick ovanligt bra men det är magiskt att vi ALLTID har så mycket bagage när vi faktiskt har allt vi behöver både i Sverige och på Sardinien. Kristian hade packat det viktigaste; sin födelsedagsfyra (en fyra i ett snöre som han gjort på dagis), en briohund, kossan och en plast-tiger. Så himla fint.
Vi kom i förrgår och det är varmt, det är det, men inte så där olidligt som det kan vara i juli/augusti, då luften står still och dallrar av 38-graders hetta och man håller sig inomhus större delen av dagen med stängda fönsterluckor och maxad luftkonditionering. Bara turisterna vågar sig till stranden vid lunchtid. Sarderna åker för det mesta vid 9-tiden på morgonen för att bege sig hemmåt igen innan 12 för långlunch inomhus och siesta på eftermiddagen. Hem svala hem, liksom.

I två dagar nu har jag bara velat sova, sova sova. Förutom värmen som gör en slö så har det varit lite hektiskt de senaste veckorna i Sverige med husfix (never ending), jobb, socialt umgänge och annat. Det gamla vanliga så att säga. Kristian har gått sin sista dag på Utgrupperna nu och börjar på Ur och skur tillsammans med Aurora i augusti. I gruppen Knopp respektiv Knytte. När man blir fem blir man Mulle och får laga mat på Trianga-kök eller vad det heter. Mm, så himla tråkigt att behöva byta dagis men vi har ju ältat det här ett bra tag nu. Men det är ju så att man vet ju vad man har men inte riktigt vad man får. Håll tummarna nu för att det här kommer att bli riktigt bra och att Kristian inte kommer att känna sig rotlös.

Jag har också jagat runt i bokhandlar för att hitta den perfekta sommarlektyren men känner inte 100 för någon av inköpen. De senaste böckerna jag köpt har varit riktigt riktigt dåliga faktiskt. Kommer inte ens ihåg titlarna men usch;, banala handlingar, simpelt skrivna och uselt översatta; typ öronringar i stället för örhängen och så där. Fattas bara att de börjar sär skriva också.

Den livsfarliga bondbönan

Bonnabönor

Har ni hört talas om FAVISM? Nä, jag tänkte väl det. Det hade inte jag heller innan jag kom till Sardinien. Favism är en enzymbrist som gör att man inte tål bondbönor och vissa mediciner.

När jag hörde att Andreas syster Ambra, pappa och systerdotter inte tål bondbönor och att de till och med skulle kunna dö om de äter bondbönor, om det vill sig riktigt illa, tänkte jag att ”Jaha, here we go; ännu en myt. Och man kan ju dö av att bada efter maten också. Suck”.

Men så småningom förstog jag att Favism faktiskt inte var nån gammal skröna utan högst verkligt.

Så här står det i Läkartidningen om Favism ”Detta tillstånd innebär, inom två dagar från exponering för bönan, akut hemolys med tecken såsom ikterus, feber och mörk urin på grund av hemoglobinuri samt i värsta fall cirkulatorisk chock och död. (…) Även inhalation av partiklar från dess blomma anses kunna utlösa reaktionen.

Favabönan, som orsakar tillståndet, odlas runt hela världen men är vanligast i Medelhavsområdet,

speciellt Italien/Sardinien”

Den där blodbristen innebär en nedsatt förmåga hos de röda blodkropparna att transportera syre till kroppens olika delar, vilket gör att man kan känna sig väldigt trött och andfådd. Eleonora har varit jättetrött hela våren och läkarna tror att det är bondböneblommorna som är boven. Jobbigt. Men det fina i kråksången är i alla fall att den här bristen kan skydda mot malaria. Sardinien var för övrigt ett riktigt malaria-träsk innan Mussolini kom hit och dränerade stora utsatta områden. Mer om det i ett annat inlägg.

Det lustiga (kanske fel ordval) är att både Ambra och Elia är helt tokiga i bondbönor. De älskar bondbönor; det hela påminner lite om gravidcravings. Elia både odlar egna och äter dem. Och det har gått bra ända fram till förra året då han fick åka in på sjukhus och få blodtransfusion. De italienska läkarna är inte så glada över faviker som äter bondbönor med flit och sen behöver värdefullt nytt blod. Och det ligger ju något i det. Men egentligen; då kan man ju även bli irriterad på rökare och överviktiga som behöver dyr vård..

Efter skovet blir det i alla fall inga fler bondbönor för Elias del.

Andrea har som tur var inte favism och därmed inte heller Kristian och Aurora. Favism är länkat till X-kromosomen och är därmed vanligare hos män än kvinnor.

Nehepp. Nog talat om favism.

Pasquetta/Lill-påsk

Idag är det Pasquetta, ung. Lill-påsk. På Lill-påsken äter man stor lunch (surprise) tillsammans med vänner på restaurang, agriturismo eller så har man picknick i bergen om vädret tillåter. Vädret tillåter inte picknick idag. Hallå, vart tog det vackra sardiska vårvädret vägen?
Kristian är arg och klättrar på väggarna av rastlöshet och jag längtar tillbaka till Stockholm nu. Aurora är dock lika förnöjd som vanligt. Hon fryner och visar alla sina åtta tänder i ett vackert leende till alla som ger henne uppmärksamhet. Och så sover hon länge om morgnarna - underbart!

Snart ska vi iväg på lunch. Efter lunch serveras säkert sånt här:

Dolci sardi

Sardiskt påskgotter. Lystrar till namnet FORMAGIELLE och inehåller bl.a. ricotta, citron och honung.

Auguri di buona Pasqua!

"Auguri di buona Pasqua" sàger man hàr idag och så delas det ut kindpussar till hòger och vànster. Påsken àr en stor happening hàr, kanske stòrre àn julen.
Innan lunch så samlades hela stadens befolkning på piazzan fòr att se l'Incontro (tràffen). Herrarna i finbasker och skjorta, och damerna i kjol i anstàndig làngd och fotràta pjucks. Och de yngre klàdda i svart. Alltid svart nàr de ska klà upp sig. Inga pastelliga vårfàrger hàr inte.
L'Incontro àr en procession genom staden som kyrkan ordnar och som ska symbolisera Jesus som tràffar Madonnan. Och så àr det en liten orkester som acckompagnerar det hela och kvinnor klàdda i folkdràkt stròr blomblad på gatorna. Ganska fint och glatt.
Dàrefter àts stor påsklunch tillsammans med familjen. På Sardinienfamiljens påskmeny stog antipasti, två sorters lasagne (lasagne anses festligt hàr och tillagas med stor omsorg och kàrlek), griskòtt, jordgubbar, tårta och dolci sardi. Inte ett àgg så långt ògat såg, och inga påskkàrringar heller fòr den delen. Dàremot påskàgg modell Kinder Bueno extra large till barnen.

Hàr stròr de blomblad på piazzan. Det piggar upp all asfalt lite.

The good guys and the bad guys

Madonnan med fòlje går åt ett håll och Jesus åt ett annat och så mòts de på  piazzan under hurrarop och orkester

Hàr àr prellen som dòpte Aurora fòrra året. I en italiens småstad àr pràsten en maktfaktor att ràkna med.

Det är ju självaste den

Nu har vi varit här i tre dagar och det bara regnar och regnar. Internet krånglar också. Det här skrev jag i förrgår:

Vi är på Sardinien nu. Vi kom igår och förde uppenbarligen med oss en redig kallfront och starka nordliga vindar. Typiskt. Här har de gått i tisha och svettats hela april och så kommer vi en vecka och då blir det sånt här fulväder.  Men aja. Då kan jag sova middag varje dag utan att tänka på att jag borde passa på att vara ute i det vackra vädret. *tänker positivt här*

Ser fram emot nytt Bromma-liv snart. Det trista är att vi trivs ju så himla bra i lägenheten i Vasastan men förr eller senare så skulle vi växa ur den i alla fall. Snarare förr än senare. Och hörrni; öppen brasa, massor av kvadrat för barn med spring i benen, gästrum, tvättrum, tre sovrum, miniträdgård och bra kharma. Det kommer att bli underbart! Kristian får som tur var gå kvar på dagis vid Odenplan så länge vi vill. Helst vill vi (jag) att han ska fortsätta på ur och skur i Bromma – det finns ett som ligger 50 m från huset - men det var visst ingen räkmacka att komma in där. Inte alls faktiskt. Men det löser sig.

Ett regnigt och snålblåsigt Sardinien

Vi kom till Sardinien i fòrrgår och det àr banne mig varmare i Stockholm àn hàr just nu. Och nàr det regnar och blåser (mer àn vanligt) finns det inte mycket att hitta på. Men Aurora verkar tycka att det àr toppen - hon sover som en stock och idag vaknade hon halv nio. Halv nio! Underbart.
Nehej, om man skulle våga sig ut på en promenad så att man får upp aptiten till lunch.

Bok om Sardinien

När jag ändå var på bibblan igår passade jag på att låna "Sardernas ö" av Göran Börge. Den är från 1988 och jag har inte läst den sen 1994 men jag kommer ihåg att jag tyckte att den var så väldigt bra skriven. Då. Är läspepp, nu ska vi se om den fortfarande håller måttet. F.ö. saknar jag bra litteratur om Sardinien på svenska.

Omslaget ser onekligen rätt mossigt ut men innehållet tyckte jag var bra.

Värt!

Frulle-erbjudande på Bill Bo

Här var jag imorse och drack latte machiato och åt crosse. För en tjuga så får du en cappuccino, en crosse och färskpressad apelsinjuice! Värt! Och kaffet är ljuvligt.
Och nu är vi i Stockholm efter tio timmars resa. Puh. Härligt att vara tillbaka i Vasastan men saknar redan solen och Bill Bo.

Sardiska ostar

Vad vore väl en sardinienblogg utan åtminstone ETT inlägg om sardiniens ökände ost CASU MARZU. Så jag googlade lite för fakta och hittade bland annat följande stycke på in-italia.se:

"De sardinska vinerna och fårostar är kända för sin styrka och kraft, men akta er om någon vill bjuda på en bit 'casu marsu' som direkt översätts till rutten ost. Den är nämligen full av ormar och de flesta människor skulle nog tycka det är omänskligt att äta."

Inte för att vara taskig men det låter som om texten är direkt översatt med Google Translator och där ordet larv blev orm. Haaahaaaaa. 

Casu Marzu är alltså en ost som görs här på Sardinien och som får sin speciella starka smak och krämiga konsistens av fluglarver. Inte ormar. Osten äts alltså med levande larver i och anses vara något av en delikatess. Jag själv har aldrig ätit den men jag har stött på den flera gånger trots att den inte får säljas officiellt. 

Mitt råd är att inte äta den då den kan ge infektion i tarmarna (intestinal larval infection) med diarré, illamående och kräks som följd. En äkta sard tycker naturligtvis att det är trams och argumenterar att "jag har ätit casu marzu i hela mitt liv och ALDRIG blivit sjuk.", men jag säger i alla fall "No grazie. Forse un altra volta..." En annan gång kanske.

Kittlar skönt i kistan?

Smaka istället DOLCE SARDO som är helt ofarlig, mild i smaken och säljs i vanliga affärer. Supergod och helt laglig.

Produceras i Arborea sen 30-talet. Buonissimo e morbidissimo!

Vi ö-bor

Gissa öarna.

Ö heter isola på italienska och det kan väl inte vara en tillfällighet att det heter isolerad på svenska? För det är ju just vad vi öbor är. Trots internet och TV och så, så ligger man liksom lite lite efter "il continente" som sarderna kallar resten av Italien.
Andrea tycker att det svenska ordet ö är väldigt märkligt. Han bara: "Jaha ööö.... och sen då?"

Här är några bloggar av andra öbor som delar samma ö-de (nu leker jag lite med orden här):

Piggebloggen - Pigge Werkelin bloggar från Gotland
Looking for Sara - Småbarnsmamma på Korsika
Lottahiller - Doktor Lotta i Skottland
Vardag på Sicilien - Johanna på Sicilien

Tre öar som ligger MIG varmt om hjärtat är Sardinien (naturligtvis), Gotland (och mammas harmoniska hus i Visby) och Sri Lanka (trots tsunamin).
Mm, visst är det något speciellt med öar. 

Kom hit!

Att åka till Sardinien på vintern är lite av en chansning. Det kan regna en vecka i streck och då är det fuktigt, kallt och rått både inne och ute. Men oftast är vädret alldeles alldeles underbart! Som idag. På min promenad imorse värmde solen behagligt i ryggen och vore det inte för avsaknaden av uteserveringar här på vintern så hade jag druckit min latte macchiato utomhus, med solglajjor på och jacka av. 

För den som vill utmana vädret och flyga till Sardinien på vintern (eller någon annanstans vid en annan tidpunkt för den delen) så kan jag rekommendera den här sajten: Skyscanner. Det är min favoritsajt, alla kategorier. Den har sparat mig många långa timmars sökande efter flyg. Framförallt när det inte går direktflyg.  Den letar snabbt upp de billigaste flygen med kortast restid, inklusive lågprisbolagen. Jag har prövat så himla många andra liknande sajter men då får jag fram typ Alitalia för 24 loppor med övernattning i Amsterdam. 

Så leta upp ett flyg nu och kom hit så får ni följa med oss till stranden idag. Vi ska bygga sandslott och kasta stenar i havet. Get movin’!

Acqua medaglia – sardisk trollkonst

Vaknade med lätt huvudverk imorse, men med en krämig caffe latte och en frasig crosse bör man ju komma i form igen. Och om inte det hjälper får man ta till det tunga artilleriet, nämligen lite uråldrig sardisk trollkonst. Låt mig presentera L’ACQUA MEDAGLIA mina vänner. 

Så här är det; om man t.ex. drabbas av huvudvärk eller annan åkomma och varken en kopp slät eller medicin biter, så ber man någon av de utvalda som kan konsten att genom lite magi ta bort det onda. Anledningen till att man drabbas av åkomman är att någon har gett en ONDA ÖGAT. Det onda ögat är en negativ kraft som kan överföras genom att titta alltför länge på en person. Personen kan då skadas, med flit eller helt ovetandes. Det ni!

För att bli kvitt de onda krafterna tillkallas en särskild kvinna som kan ta bort det onda. Jag känner två, så jag är on the safe side. När jag hade vansinnigt ont i huvudet en gång för några år sen (mitt första och förhoppningsvis sista migränanfall) så tillkallades zia Antonia. Proceduren går till så att man häller några sädeskorn i ett glas med vatten och antalet bubblor och storleken på bubblorna på kornen visar hur många onda ögon man har samlat på sig- mina korn var fulla med bubblor – och sen håller man  en medaljong över glaset och säger en liten besvärjelse. Tyvärr bet det inte på min migrän den gången, men den allmäna övertygelsen är att onda ögat finns och att acqua medaglia fungerar. 

Inga empiriska studier här inte, men lite placebo kan göra underverk!

Bloggibloggi 2

Alltså, det var just precis ett sånt där inlägg som jag skrev imorse som jag hade lovat mig själv att aldrig någonsin skriva på den här bloggen. "Igår åt jag äppelpaj och kollade film". OMG. Dör så ointressant. Men jag märker att jag gärna fladdrar iväg när jag skriver. Min tanke är ju att Sardinienfamiljen ska handla om Sardinien/Italien, kulturskillnader, och om hur det är att leva i en tvåkultursfamilj och INTE om vad jag åt till middag (om det inte är relevant ur t.ex. italienperspektiv) eller vilka kläder jag provade igår. Ja ni förstår upplägget.
By the way så har jag bestämt mig för att fortsätta skriva i Sverige och fortsätta på temat tvåkultursfamilj och kulturskillnader. Det kommer att bli en riktig bladvändare, så fortsätt läs! Ska ändra layouten också - skäms så fort jag öppnar bloggen över att den är så ful).

Och när vi ändå snackar blogg så har jag förstått mail-ledes att man tydligen måste ha nån särskild IP-adress för att skriva en kommentar. Det ska ju liksom bara vara att skriva+skicka tycker man. Eller? Fast jag har skrapat ihop fem kommentarer trots allt (jag håller ribban lågt) så snart ska jag bjussa på receptet till Andreas superpasta.

Här kommer lite bilder från La 26, en strand här i närheten (jo den heter faktiskt så. Det var Mussolini som döpte den. Det finns olika små strandremsor som heter La 1 t.o.m. La 33). Vi hängde där ett tag efter lunchen så att Kristian fick leka av sig lite. Fotona därifrån blev så fula så de visar jag inte här.

Kristian fixar lite.

Råris och moi

Andrea tyckte det var jobbigt utan solglajjor. Gud vilket hårt liv vi lever här. 

Åh här kommer en sån där närbild igen. Kan inte låta bli.