Kvällsmål

Trots höga protester från Andrea åt vi pizza på stranden härom kvällen. Som den italienare han är så förstår han absolut inte vitsen att äta utomhus överhuvudtaget och särskilt inte på en strand. Han bara; kall pizza med sandtopping. No grazie. Jag bara; solnedgång, pizza och kall öl till vågskvalp. Olíka personer, olika perspektiv.
Men med lite övertalning så blev det middag på Torre dei Corsari med Marie-Eve och hennes italienska familj.
Gillart!

Sa Mesa Longa

Vi var på stranden igår igen, på Sa Mesa Longa. Även denna bortanför Oristano. Sa Mesa Longa betyder "Det långa bordet" på sardiska och har fått sitt namn efter en lång klippformation som ser ut som - ja just det - ett långt bord. Klippbordet ute i vattnet gör så att vågorna aldrig når stranden vilket i sin tur gör så att blir som en bassäng intill stranden med alldeles kristallklart vatten.
Alla ständer här har sina små egenheter och man väljer strand efter vind, beroende på om man som surfare vill ha höga bra vågor eller som förälder till små barn vill ha platt och lågt.

På helgerna brukar det vara ganska mycket folk på stränderna här på ön men vill man ha ett helt hav för sig själv även på en lördag eller söndag så ska man passa på att bada strax efter lunch, vid tvåtiden ungefär. En italienare badar nämligen aldrig någonsin efter maten då det är förenat med absolut livsfara. Jojemensan. Så är det här och den övertygelsen går inte att rucka på. Matsmältning = kramp = en säker dööööd i vattnet. Italienare och deras ovetenskapliga övertygelser alltså. Suck.

Sa Mesa Longa strax efter lunch.

Och här vy över stranden. Otåliga barn och vuxna väntar på att maten ska smältas.

Matfällan

Andrea har kommit tillbaka från en vecka på Sardinien, vilket innebär matlagning overload igen. Som de flesta italienare tycker Andrea att det är så himla jobbigt att bara äta en rätt till lunch och en rätt till middag. EN måltid är liksom inte komplett utan först nåt kolhydratigt som pastarätt eller risotto, och därefter kött eller fisk och grönsaker. Till lunch och till middag som sagt. Själv föreslår jag ibland nån söndag att vi kan väl äta lite fil, mackor och avocado bara, men då ser Andrea förebrående på mig och plockar envist upp kastruller och stekpannor.

Enligt min egen teori så är de här måltiderna en av anledningarna till att de italienska kvinnorna aldrig kommer utanför hemmet. De har ju för guds skull inte tid att arbeta eftersom barnen och mannen äter lunch hemma. Varje dag. Det ska planeras, handlas i olika små butiker, lagas två rätter, dukas och diskas (man byter tallrik också mellan rätterna så det blir extra mycket disk), Och när de väl är klara med lunchbestyren så börjar man om igen med middagen.

Jag är så glad att jag inte är italienska.

Det handlar bara om rätt attityd

Nu när jag äntligen kan kolla på svensk TV så tycks det mig som om den bråkar med mig nio gånger av tio. Andrea tycker att jag har en dålig attityd till elektronik. Framförallt till fjärrkontroller och sladdar. Själv har han en positiv grundinställning och medfött intresse för sladdar och så. Han bara; "Men det räcker med att du avsätter fem minuter för att lära dig vlken kontroll som går till vad så sparar du en massa tid sen", och det har han ju rätt i, men det är liksom enklare att be Andrea.
Men vem är det som har kommit på det här med digitalTV-box? Kan man inte bara bygga in den på nåt sätt så man i alla fall slipper två fjärrkontroller. Andrea visar pedagogiskt hur jag ska göra för att växla mellan TVn och att kolla på film på USB (Djungelboken som Kristian har sett 100 gånger utan tecken på att tröttna). Glömmer hela tiden vilken fjärrkontroll jag ska byta kanal med och så råkar jag byta kanal med den andra och då får man stänga av med båda fjärrkontrollerna och starta om hela skiten.
Jag åt lunch med en tjej igår vars sambo precis hade köpt en superfjärrkontroll för 3000 spänn som styr hela deras hem; TV, dator, stereo och lampor. Småirriterande om den skulle komma bort.

Helvetestimmen

Hos Sardinienfamiljen infaller helvetestimmen något senare än hos de flesta andra svenska småbarnfamiljer skulle jag tro. Alltså den där timmen när blodsockret är nere i tårna hos samtliga familjemedlemmar, maten ska lagas och allt är kaos och man fräser åt varandra och säger dumma saker som man egentligen inte menar.

Sen vi kom till Sverige har Aurora börjat tjorva på kvällarna och nätterna och innan hon kommit till ro och somnat så störs hon av minsta lilla ljud och storebror glömmer hela tiden bort att han måste vara tyst när hon ska somna och så äter vi vid halv åtta precis när hon ska lägga sig så den här veckan har vi ätit i skift, Andrea och jag, vilket känns lite trist. Jag skulle hellre vilja äta på mer svenska tider, vid sex-snåret ungefär och Andrea vill hellre äta klockan nio så vi kompromissar och just nu blir det pannkaka av alltihop.

Nu har i alla fall lugnets timme infallit, den då båda barnen somnat. Aaaah.

Appropå mat så åt vi pizza igår; hämtpizza från Ciao Ciao. Hade glömt vad dyrt det är här. 95 spänn för en Margherita i pyttestorlek. Undrar just hur barnpizzorna ser ut. Som thékakor i storleken? På Sardinien betalar vi 4,50 Euro för en Margherita som man aldrig orka äta upp. Det ni.

Trött 2

Andrea kan sova var som helst. När som helst på dygnet. På flyget, i bilen, på soffan, i Kristians säng, framför TVn. Han bara; "Jag tror jag blundar en stund", och efter ungefär en minut hör man snarkningar. Själv så behöver jag fullständig tystnad (andas tyst tack), mörker, säng, inte för varmt, inte för kallt, inga byxor som sitter åt i midjan, fötterna får inte vara kalla, ingen mage som kurrar osv osv. Och när jag väl lagt mig till rätta så tänker jag att nu MÅSTE jag verkligen sova innan barnen vaknar eller innan Andrea börjar snarka och så ligger jag och tänker så och till slut är det ingen idé längre och tänker att jag kan lika gärna vika den där tvätten eller plocka upp de där leksakerna istället för att ligga här och inte kunna sova.

Första dagen i nya dagisgruppen gick i alla fall bra. Men jag är så vansinnigt trött nu så mer om det imorgon. God natt.

Trött

Jag blir tokig - TOKIG! - på att behöva be om saker flera gånger. Som att laga dammsugaren och ta ner fula tjock-TVn i barnrummet. Saker jag tyvärr inte kan själv. Inte fn behöver Andrea be mig tvätta, diska eller städa. Jag bara gört så där i förbifarten.
Jag påminner och påminner om de där två sakerna, eller vad det nu kan vara, och ingenting händer. Jag säger det omväxlandes argt, lite skojfriskt, bedjande. Två saker, snälla. "Mmmm, jag ska. Men inte just idag, för idag så måste jag göra det och det". Ytterligare några dagar går och jag prövar en annan taktik; jag skriver tigandes en lapp med stora och arga bokstäver;
TV + L'ASPIRAPOLVERE
och sätter på dörren, men Niente. Så jag påminner igen röstledes, lite surare för varje gång, och vips så har jag förvandlats till den där tjatkärringen och bitterxxxxxx som aldrig är nöjd.


Det här skrev jag för några dagar sen. Nu är det fixat, båda sakerna, och jag har taggat ner lite.
Stackars Andrea har ju inte en chans att försvara sig men eftersom det här är min blogg så skriver jag ur min synvinkel. Var bara tvungen att sätta på pränt.  

Det är som att backa bandet 50 år

Som svenska blir jag vansinnigt provocerad av en del företeelser här, t.ex.:

- föräldrar som daskar till sina barn.
- när barn åker bil utan säkerhetsbälte i framsätet.
- gravida som röker.
- döttrar som lagar mat och dukar och diskar medans bröderna tillåts sitta i soffan och kolla TV.
- ..samt att det bara verkar vara jag i den här stan som reflekterar över ovanstående.

Tyvärr så stöter jag dagligen på en eller flera av dessa företeelser. Det känns så himla 60-taligt, på ett inte bra sätt. Och dumt.

Sogni rose (Rosa drömmar)

Åh, jag var bara tvungen att föreviga kläderna som Aurora fick i doppresent. Rosa, rosa, rosa; kläder, ramar, fotoalbum, omslagspapper. Tutto!

Vi hängde med Cristina igår kväll och Aurora hade på sig samma outfit som på fotot, och pojk-kusinen Gabriele var klädd i blått som sig bör. Andrea tyckte det var så himla fint. "Åh titta vad fina de är i rosa och blått!", utropade han förtjust efter att ha placerat kusinerna bredvid varandra i soffan. Jag är lite osäker på om han var ironisk men tror inte det. Bless.

Axplock ur Auroras italienska garderob. Gillar särskilt den fluffiga minikjolen till höger på bilden. 

Ciao! Vuoi essere mia amica? (Vill du bli min kompis?)

Ikväll är det julgransplundring hos Anders i Stockholm. Det hade varit kul att gå, se lite folk (eller mycket folk, det brukar vara smockat), äta gulash, sätta på sig nåt fint och mingla. Inte för att jag har lyckats föra en intressant diskussion sen jag började amma. Tycker mest jag säger ”Eh va, ursäkta vad var det du sa där i början”, och så hänger jag liksom inte med i diskussioner. Det är hemskt! Och när båda barnen är med då är det kört. Stört omöjligt att hålla ett öga på två barn och prata vuxenprat samtidigt.

Och här passar jag på att be alla mina vänner om ursäkt för att jag är så disträ och seg. Men det borde vara övergående.

Appropå vänner; funderar på om jag ska anstränga mig lite för att hitta några här. Jag har redan försökt, det har jag verkligen, men hittills har jag inte träffat en enda sardiska som jag har lust att hänga med. Eller som har lust att hänga med mig heller för den delen (eller jo en förresten. Nicoletta heter hon men hon bor i en annan by). När jag var mammaledig med Kristian och vi funderade på om vi skulle bo här försökte jag hitta vänner och Andrea introducerade mig för sina kompisars flickvänner som också hade barn. Det blev som blind dates nästan men det klickade aldrig. Vi är för olika. De gillar att städa (de sardiska hemmafruarna städar varje dag. Man vet aldrig när man får besök och man vill inte ”fare una brutta figura”), har ingen utbildning, inga ambitioner och vi skrattar inte åt samma saker, och de är rätt tråkiga faktiskt. Och de som har jobb är dessutom bara hemma med barnen de första fyra-fem månaderna max. Sen sätts de små telningarna på dagis eller tas om hand av mormor eller farmor. Jo naturligtvis drar jag alla över en kamm här men ni fattar. Och att umgås över könsgränserna är det inte tal om, om man inte umgås parvis.

Ska jag orka anstränga mig eller? Äsch, nu fungerar datorn igen så då kan jag umgås virtuellt istället (läs: refresha Facebook) – hurra! – den verkar leva sitt eget liv.

Grisen stirrar på mig

Helstekt gris är sardernas nationalrätt. Andreas pappa har grisar som han föder upp och slaktar, året om. Så ibland festar de till det och bjuder på en liten kulting. De njuter i stora drag och mmmmar om hur ”saporita” (smakrikt) köttet är och hur krispigt skinnet är och det smackas med läpparna och krasas mellan tänderna. Man måste vara uppväxt med det för att uppskatta det kanske. Som Kalles kaviar, I guess. Själv äter jag artigt en munsbit exkl skinn men det enda jag kan tänka på är hur de där grisögonen följer mig med blicken från den ugnsfasta formen framför mig. Är det bara mig den stirrar på? Ser inte de andra vad jag ser?

Första gången jag var bjuden hem till Andreas familj bjussades det på just helstekt gris och Andreas pappa la storsint upp grishuvudet på min tallrik. Komplett med tänder, ögon, öron, tryne och borst. Kinderna är nämligen allra mest saporita. Iiiiii, man vill ju inte vara sjåpig men som tur var räddade Andrea mig och Elia undrade säkert vad det var för svärdotter han hade fått på halsen.

Men verkligen, det är inte sarderna som är konstiga. Det är mitt storstadsjag som föredrar en anonym vakuumförpackad köttabit. En som inte tittar på mig förebrående medans jag äter.

På café

Kristian är hemma från dagis idag för han är hostig. Un colpo di aria fredda enligt Andrea (ordagrant ett slag av kall luft) och då ska man vackert stanna inomhus enligt italienarna. De är så konstiga här. Det är t.ex. helt ok att köra bil med barnen utan säkerhetsbälte i baksätet men fyyy den som tar med barnet utomhus när det duggar ute. Eller bada efter maten; det är förenat med livsfara. Minst!
Kristian är iaf hur pigg som helst och solen skiner, så vi gick på café istället för att sitta hemma.

Här är vi på väg.

Här är vi också på väg fast det kanske inte ser så ut.

Kristian hävdar bestämt att Aurora har tomtens mössa på sig.

..och här är vi äntligen framme. K har fått en crosse och Aurora nöjer sig än så länge med att slicka på vagnen.

Nu ska vi snart äta lunch hos zia Ambra. Det gör vi nästan varje dag - lyllo oss!