La regola di dopo pranzo

Här på Sardinien (och antagligen i hela södra Italien) sovar man siesta på eftermiddagarna. Då är alla affärer stängda, männen kommer hem från jobbet, sätter sig i soffan och lossar på slipsen, och vid tvåtiden när lunchen är klar så sänker sig lugnet över hela ön.  Om man går ut då ser man inte en kotte, bara en och annan hund som inte lystrar till något namn, och det enda du hör är rasslet av torkade löv och gammalt skräp. Först vid sex-sju tiden på kvällen, när den värsta hettan är över, börjar städer och byar vakna till liv igen.

Nåde den som ger sig ut ”på stan” kort efter lunch med barn. Då är man dålig förälder (läs: mamma) så det stänker om det. För att det är för varmt ute. Dessutom anses det mycket ouppfostrat att låta sina barn gå över till andra under siesta-tiden. Även om man inte sover så är eftermiddagen  till för att vila och inget annat. Mina damer och herrar; la regola di dopo pranzo (efter lunch-regeln).

Det är synd att mina barn tycker att sova är SJUKT överskattat. Aurora knoppar visserligen in en sväng på eftermiddagen men inte Kristian. Det finns ju så mycket annat att göra. Tycker han. Så därför har vi tillbringat de senaste eftermiddagarna på stranden. Annars blir dagarna skitlånga. Stranden ja. Jag gillar idén med strandliv och barn, det gör jag verkligen, men det är ganska mycket jobb att hålla reda på ett barn som inte alls är rädd för vatten och vågor, och ett som äter sand och inte vill ha solhatt. Puh. Andrea och jag är helt slut när vi kommer hem.

Vindarnas ö

Nu har våra kanadensiska vänner också kommit. Jätteroligt! Vi sågs senast i Montreal när vi var och hälsade på dem för två år sen. Marie-Eve och Michele heter de och har en dotter som heter Delphine. Eller Finn, som Kristian kallar henne.  På dagarna har vi varit på stranden, förutom igår då den eländiga Maestral-vinden gjorde att vi vackert var tvungna att stanna hemma. De här jäkla vindarna alltså. Är det inte maestral så är det l’elevante. Och är det inte l’elevante så är det cirroccan. Och är det inte cirroccan så är det någon annan vind. Och så avlöser de varandra, dag ut och dag in. Det är få dagar som det är alldeles vindstilla här. Men i alla fall. Igår fick barnen nöja sig med att bada i varsin balja i lä. Kristian kan sitta i timmar och plaska och skvätta medan Aurora tröttnar ganska fort. Aurora ratar konsekvent organiserade lekar och leksaker med rundade hörn och avsaknad av smådelar, till förmån för sladdar, kontakter, vassa och små föremål. Eller som Andrea suckande konstaterade; ”Om det inte är farligt är hon inte intresserad”.

Man badar lite och chillar lite

Mina älsklingar. Här i Östervåla.

Mina honungshumlor

Säg det med en tisha



En trettonmånaders som precis tagit sina första vingliga steg



Höjden av lycka är inte bara en utan TVÅ flugsmällare

Man gosar lite

Hej två veckor på Sardinien

Så var man här igen på Sardinien. Resan gick ovanligt bra men det är magiskt att vi ALLTID har så mycket bagage när vi faktiskt har allt vi behöver både i Sverige och på Sardinien. Kristian hade packat det viktigaste; sin födelsedagsfyra (en fyra i ett snöre som han gjort på dagis), en briohund, kossan och en plast-tiger. Så himla fint.
Vi kom i förrgår och det är varmt, det är det, men inte så där olidligt som det kan vara i juli/augusti, då luften står still och dallrar av 38-graders hetta och man håller sig inomhus större delen av dagen med stängda fönsterluckor och maxad luftkonditionering. Bara turisterna vågar sig till stranden vid lunchtid. Sarderna åker för det mesta vid 9-tiden på morgonen för att bege sig hemmåt igen innan 12 för långlunch inomhus och siesta på eftermiddagen. Hem svala hem, liksom.

I två dagar nu har jag bara velat sova, sova sova. Förutom värmen som gör en slö så har det varit lite hektiskt de senaste veckorna i Sverige med husfix (never ending), jobb, socialt umgänge och annat. Det gamla vanliga så att säga. Kristian har gått sin sista dag på Utgrupperna nu och börjar på Ur och skur tillsammans med Aurora i augusti. I gruppen Knopp respektiv Knytte. När man blir fem blir man Mulle och får laga mat på Trianga-kök eller vad det heter. Mm, så himla tråkigt att behöva byta dagis men vi har ju ältat det här ett bra tag nu. Men det är ju så att man vet ju vad man har men inte riktigt vad man får. Håll tummarna nu för att det här kommer att bli riktigt bra och att Kristian inte kommer att känna sig rotlös.

Jag har också jagat runt i bokhandlar för att hitta den perfekta sommarlektyren men känner inte 100 för någon av inköpen. De senaste böckerna jag köpt har varit riktigt riktigt dåliga faktiskt. Kommer inte ens ihåg titlarna men usch;, banala handlingar, simpelt skrivna och uselt översatta; typ öronringar i stället för örhängen och så där. Fattas bara att de börjar sär skriva också.

Dagis-bry, landet och gamla elledningar

Förut, där i februari på Sardinien, tänkte jag ”Hur kan man låta bli att blogga varje dag”. Nu ba; dagarna går och Sardinienfamiljen består. Oförändrat. Jag har gått i dagis-tankar i flera veckor nu och det har verkligen tagit tanketid. Skyller på det. Löjligt mycket tid faktiskt, men man vill ju att det ska bli bästa tänkbara för barnen. Om man ska rycka upp Kristian från fina dagiset vid Odenplan/Stora Skuggan för ett dagis som ligger två stationer bort från våra nya hoods. Vi blev erbjudna två platser på ett Ur och Skur i Bromma. Inget optimalt läge alls men klart närmare än Odenplan och Ur och Skur som sagt. Och två platser på samma dagis. Har velat fram och tillbaka och ringt och rådfrågat och fnulat på vad som blir bäst. Andrea har röstat för Bromma med lång inskolning men jag har tänkt att min honungshumla kanske kommer att känna sig alldeles rotlös om vi byter igen? Fast pendla till Odenplan varenda eviga dag med TVÅ trötta honungshumlor? Efter mycket vånda har vi nu tackat ja till Ur och Skur-dagiset. Enligt dagisfröken Anna är Kristian lycklig bara han får titta på insekter och vara i skogen. Men hörrni, visste ni att folk ställer sina telningar i kö på dagis i områden de KANSKE kommer att flytta till. Det är ju FUSK! Typ kollar in de två bästa dagisarna i Bromma, Täby och Lidingö, så är det bara att casha in sen. Fusk!

I övrigt är det mest jobb och barn som tar tid-all tid. Hinnner inte med något annat, stupar i säng kort efter att barnen lagt sig. Men nu är vi i alla fall i Östervåla i moster Maggas och Svens fina torp och bara ÄR. Så himla harmoniskt och idylliskt här. Mycket barfotaspring, frukost på trappen och jaga fjärilar. Det är alltså Kristian som jagar fjärilar. Inte jag. Jag har tagit lite foton men som vanligt är sladden på villovägar.

Aurora och jag sov två timmar i förmiddags, sen åkte vi till Gysinge och tittade på vackra hus och omgivningar. De sålde en likadan toa där som vi har i huset i Bromma för 4500 pix. Ha! Och likadana strömbrytare anno 1950 för 250 styck. Haha! Appropå strömbrytare var jag ute och kollade på huset med en elektriker härom veckan. Mera huvudbry; byta gamla ledningar som förvissa fungerar men som inte är jordade, eller låta vara. Elektrikern gick mest omkring och knackade i väggarna, petade lite på taken och ojade sig och sa upprepade gånger att "Ahhhoch, ojoj, det här är bara att byta ut" (det sa han om det mesta faktiskt, inte bara om det elektriska), och jag såg återigen tusingar fladdra iväg. Hej då gamla ledningar och innertak. Inget de vill ha i Gysinge heller.

..och här kommer några foton

Jag har hittat kamerasladden, hurra. Så nu blir det lite fotokavalkad från Auroras 1-årsparteey:

Festföremålet i finklänning och kalasbyxor; som en riktig smällkaramell. Tvärtom vad man kan säga om mamman. Jeanstights.. herregud, skärpning.

Pappa och Mickie och mamma hjälpte till att duka fint.

Och här sitter vi och har det bra. Längst upp till höger skymtar Kristians gudfar Simon som är pappa till lilla William. William gillade att äta småsten.

Så himla idylliskt.

Här hade vi kul åt nåt.

Idag firade vi 17 maj. Aka Auroras födelsedag.

Idag firade vi Auroras 1-årsdag med pompa och ståt. Eller ja, i alla fall i underbar miljö med finaste människorna, presenter, lite mosse och jordgubbstårta. Nu hade jag tänkt att jag skulle visa några foton från dagen men som så mycket annat har sladden till kameran försvunnit sen vi städade undan inför visningen, så jag kan inte ladda hem bilderna. Men sladdfan måste ju finnas NÅNSTANS här hemma. Likaså USB-minnet med ganska många bra att ha-filer, och annan smått och gott som bara är spårlöst borta. 

Men nog om sladdar, lite status Aurora 1 år:
Hon kan klappa händerna, klappa fint och pussas på kommando (hon förstår både på italienska och på svenska)
Hon är fullständigt ointresserad av att gå men tar sig fram krypandes med imponerande hastighet.
Hon säger titta, mamma, pappa och nåt som med lite god vilja kan tolkas som Aurora
Hon låtsaspratar i telefon och
hon avgudar Kristian och följer honom som en liten skugga vart han än går.

Inte illa pinkat för en sådan liten människa. Tänk att jag har sådana perfekta barn. Det är inte klokt.

Förresten så vill jag bara passa på att säga att jag har världens bästa mamma och pappa. Det är inte klokt det heller vad bra de är!

En till sak

Jag blir tokig TOKIG på att jag aldrig får skriva ifred. Antingen är det man eller barn som pockar på uppmärksamhet. Dygnet runt känns det som. Men kanske kan man sno sig lite tid i juni när vi är på Sardinien. Jag hittar inte sladden till kameran heller så jag kan inte lägga upp några foton. Inte för att jag har tagit så värst många den senaste tiden men nåt hade man väl kunnat vaska fram.

...och tiden bara rinner iväg

Den senaste tiden har bara rusat iväg och jag har ingen blogginspiration. Efter husköp, lägenhetsförsäljning som väl gick sådär, jobb och barn så stupar jag i säng samtidigt som Kristian vid 9-snåret. Läser tidningen i badrummet medan jag borstar tänderna och liknande multitaskande. Så himla splittrat just nu.
Läs bara det här som jag skrev förra lördagen, så himla oengagerat och platt? Och dessutom inaktuellt. Men here we go:

Sitter och tittar ut över ett strålande vackert Värmland på ett minitåg som ska ta mig tillbaka till Stockholm via Kristinehamn. Det är så hjärteknipande vackert och jag undrar om det är för att jag är svensk. För Andrea klappar hjärtat på samma sätt för stränderna på Sardinien skulle jag tro. Eller förresten, han är nöjd bara han får en stadig måltid och ett gott vin.

 Men hur som helst, har varit på femtonårsjubileum med gamla klasskamraterna från gymnasiet. Har fortfarande svårt att förstå att det faktiskt är 15 år sen vi tog studenten. Vi som alla är så himla fräscha och poppiga liksom. Klockan fyra imorse kände jag mig ganska nöjd. Jag är lite småmör idag men säkert inget mot vad de som gick och la sig klockan åtta i morse var. Moahahaaaa.

För övrigt har min claim to faim den här veckan varit att jag spenderade en månad i Abbottabad (ni vet som Usama satte på världskartan för några dagar sedan) när jag var fem-sex år. Lite lustigt.

Bättring ska det bli på bloggi. Jag lovar.